Vita, rosa, blå

Små piller styr mitt liv. En del är till för att jag ska kunna tänka och fungera något så när normalt, andra är till för att jag ska få slippa tänka och kunna sova och för stunden upphöra att finnas. Just nu gillar jag dom senare bäst, jag orkar inte leva för tillfället. Men jag måste försöka, fastän jag inte vill. Det är så många som tror på mig och som på olika sätt påverkas av min närvaro att det vore alltför själviskt att ge upp. Men jag är bra nära ibland och nu är en sådan tid när jag balanserar på gränsen och vill gå åt båda håll fast jag egentligen inte vågar gå åt något håll, vill bara upphöra att existera utan att någonsin ha funnits. Men det är ju svårt, så jag fortsätter att balansera och hoppas att jag inte ramlar.