Jul utan Kalle Anka

I år satte vi inte ens på tv:n klockan tre på julaftonen. Vi var mitt uppe i jullunchen och ingen var speciellt intresserad av att höra en hackspett med adhd och möss som sjunger i stämmor. Sedan förflöt dagen i ett lugnt tempo, jag åt för mycket så jag var tvungen att gå och lägga mig en stund efter maten och vaknade lagom till kaffet. Vi hade inte så många julklappar att dela ut men jag tror att alla blev nöjda. Pappa fick en GPS att leka med i bilen, mamma en teknikträningslektion för löparskidor och jag ett turpaket (dvs. turskidor och pjäxor). Jag slapp sedan för första gången på många år kliva upp klockan fem på juldagen för att sjunga i kyrkan tjugo i sju, det var ganska skönt. Fast då hade jag redan börjat oroa mig för Pysen som gått ut på julaftonskvällen och sen inte kommit in igen. Han var sedan borta ända tills imorse, jag undrar var han har tillbringat två nätter och en dag. Han var rätt hungrig när han kom in så det lär ha varit någonstans utan mat. Jag är i alla fall väldigt glad att kan har kommit tillrätta, jag började bli lite orolig. Nu ska jag bara försöka samordna mig med mina kompisar så vi hinner träffas innan jag far hem till Linköping igen på onsdag. Och så var denna julen slut.

Packad och klar

Nu sitter jag här och väntar på att det ska bli dags att ringa efter en taxi som ska ta mig ner till stationen. Som vanligt är jag klar i förtid och vet inte vad jag ska göra med tiden som blir över. Dessutom verkar det som om tåget är en kvart sent så jag kanske får lugna mig ännu mer. Suck. Just det, vattna blommorna skulle jag ju göra, vilken tur att jag kom ihåg det. Då blir jag ju klar i lagom tid i alla fall. Det ska bli skönt att komma hem till Jämtland en sväng i alla fall.

Vem är väl jag
att tro
att någon normal
människa
skulle kunna tycka om
mej?

Lussefika med pepparkaksälgar

Bjöd på lussefika igår, det var mycket trevligt. Jag hade faktiskt i år även bakat egna pepparkakor, efter att jag insett att det inte går att äta upp ett helt paket pepparkaksdeg, även om man håller på ett par dagar. Men eftersom jag bara hade ett halvt paket blev jag aldrig less på att kavla, så det verkar vara ett vinnande koncept. Käka upp hälften av degen och baka av resten!

Bäbis

Var och hälsade på en av mina bästa vänner härom dagen och beundrade hennes två veckor gamla dotter. Det är fantastiskt hur allt kan vara så litet men ändå så perfekt. Jättesmå fingrar med yttepyttesmå naglar men ändå liksom helt färdiga. Och hon somnade och sov gott i min famn, då kände jag mig lite stolt faktiskt.

Och det är nu som livet är ditt

Så stod det på det födelsedagskort jag fick av Elina och Ida i torsdags när dom var här hemma och åt. Jag hoppas så att det är sant, för jag känner en annan glädje över saker nu än för en tid sedan och jag vill gärna behålla den känslan. Och jag hoppas att andra märker det också men inte dömer om jag får bakslag. För dom kommer säkert men förhoppningsvis glesare och glesare, men att tro att de inte skulle dyka upp är nog lite väl naivt.

.

Ida verkade för övrigt vilja smuggla med sig Pärlan hem i ryggsäcken, dom fastnade för varandra direkt. Nu är ju Pärlan inte så kräsen i sitt gosande utan hoppar på vem som helst och våldsgosar med personen men den här gången var något alldeles extra, någon som verkligen kelade tillbaka. Till skillnad från mig som oftast puttar undan henne med något i stil med "jag dricker kaffe och vill inte ha din svans i munnen". Ida och Elina, ni får nog ta och skaffa ett par egna små snart.