Vänner är livet

Vad vore man utan vänner? Jag håller febrilt på att återuppliva mina gamla vänskapsrelationer som har blivit försummade när jag varit i Sundsvall. Det finns många jag skulle vilja bli nära igen med det är svårt att hitta tider att träffas, de flesta har ju andra liv och jag känner mig konstig och påträngande.

Elina och jag har i alla fall funnit varandra ordentligt nu på sistone. Det är jättekul, jag hoppas bara att det fungerar även på distans men vi får se till att träffas när vi kan.

Underbara kör

Igår kväll var jag på övning med min fina kör Linköpings kammarkör, http://www.kammarkoren.com/, för första gången på jag vet inte hur länge. Och det var helt underbart. När jag sjunger fladdrar inte tankarna iväg som annars utan jag kan fokusera och verkligen vara i nuet. Jag trivs med människorna och kan vara mig själv, jag har lärt känna dom på egen hand och vet att jag är behövd och välkommen. Jag hoppas verkligen att jag inte sumpar det den här gången.

En till

Så har psykiatrin i Linköping skickat ytterligare en självdestruktiv tjej till rättspsyk i Sundsvall. Suck. Det värsta är att dom inte vet vad dom skickar patienterna till. Dom tror att det är speciella avdelningar för självskadare och att man får specialiserad behandling men så är det ju inte. Man sitter tillsammans med kvinnomisshandlare och personer dömda för narkotikabrott och annat och i alla fall min behandling uppgick till 45 minuter psykolog i veckan. Jag talade om detta för läkaren jag var till igår och han blev förvånad över att det var så, det trodde han inte. Det kanske vore på sin plats med lite insidesinformation till dom ansvariga, men tyvärr tror jag inte att det hjälper. Jag kan bara hoppas att det går bra för henne och att det blir så bra som möjligt.

Prestationsångest

Jag får prestationsångest av i princip allt, inklusive av att blogga. Så när jag läser andras fantastiska bloggar, till exempel Innies http://tankestormar.blogspot.com/ (beskrivingen av avdelningen är klockren!) och Helenas http://tankarviarymden.blogspot.com/ så drabbas jag av den där välbekanta känslan av att jag inte är tillräckligt bra. Jag skriver dåligt och om tråkiga saker som ingen har någon lust att läsa om och så vidare och så vidare. Men det borde jag egentligen strunta i, jag skriver ju för mig själv i första hand. Så om det är någon som läser det här så får ni nog stå ut med att det ibland går lång tid mellan inläggen och om det handlar om banala saker. Mitt liv är just nu inte roligare än så här och jag kämpar som ett djur för att hålla mig på fötter och då är det inte alltid så lätt att författa en lång och spirituell bloggtext.

Inställd fika

Jag skulle fikat med en kompis idag men imorse meddelade hon att hon inte kunde för hon hade fått ett I. Dessa förhatliga bokstäver. När man är inlagd på psyk betyder I att man måste vara INNE på avdelningen hela tiden, P att man får gå ut med PERSONAL och F att man har FRIGÅNG. Det senaste kan också begränsas tidsmässigt och heter ofta "enligt överenskommelse". Dessa bokstäver ändras efter hur man uppträder och hur man mår men ibland sitter dom kvar bara för att dom glömmer att ändra på ronden och har man då ett I är det bara att stanna inne. Man kan också få P med anhörig eller vissa vänner, den här bokstavsleken är nästan en hel vetenskap.

Hemma!

Äntligen hemma. Jag kom hem i tisdags kväll med tåget, fick hem katterna och ska försöka bo in mig. Igår gick jag bara omkring och gjorde ingenting, njöt av att vara ensam. Den 16:e har jag en läkartid på REDA-kliniken, hos en läkare jag haft alltför mycket att göra med tidigare och som jag faktiskt är lite rädd för att träffa. Sist vi pratade skällde han ut mig efter noter, det var ingen trevlig upplevelse. Hoppas att både han och jag har gått vidare sen dess men jag ser ändå inte fram emot att gå dit. Varför kan jag inte få de kontakter jag har haft tidigare och som jag vet fungerar?

Fri

Inatt blir jag en fri människa. Mitt LPT löper ut för första gången på två år, det känns otroligt skönt men skrämmande på samma gång. Nu är det ingen annan som har ansvaret längre, utan det är upp till mig. Tyvärr har dom klantat sig ytterligare här så jag måste stanna en hel vecka till för att få mina avslutande samtal med läkare och psykolog. Eller måste och måste, jag kan ju åka om jag vill men då säger dom att jag får skylla mig själv att jag inte får någon påtryckning härifrån på psykiatrin i Linköping. Så det känns inte som jag har något direkt val.