Jul utan Kalle Anka

I år satte vi inte ens på tv:n klockan tre på julaftonen. Vi var mitt uppe i jullunchen och ingen var speciellt intresserad av att höra en hackspett med adhd och möss som sjunger i stämmor. Sedan förflöt dagen i ett lugnt tempo, jag åt för mycket så jag var tvungen att gå och lägga mig en stund efter maten och vaknade lagom till kaffet. Vi hade inte så många julklappar att dela ut men jag tror att alla blev nöjda. Pappa fick en GPS att leka med i bilen, mamma en teknikträningslektion för löparskidor och jag ett turpaket (dvs. turskidor och pjäxor). Jag slapp sedan för första gången på många år kliva upp klockan fem på juldagen för att sjunga i kyrkan tjugo i sju, det var ganska skönt. Fast då hade jag redan börjat oroa mig för Pysen som gått ut på julaftonskvällen och sen inte kommit in igen. Han var sedan borta ända tills imorse, jag undrar var han har tillbringat två nätter och en dag. Han var rätt hungrig när han kom in så det lär ha varit någonstans utan mat. Jag är i alla fall väldigt glad att kan har kommit tillrätta, jag började bli lite orolig. Nu ska jag bara försöka samordna mig med mina kompisar så vi hinner träffas innan jag far hem till Linköping igen på onsdag. Och så var denna julen slut.

Packad och klar

Nu sitter jag här och väntar på att det ska bli dags att ringa efter en taxi som ska ta mig ner till stationen. Som vanligt är jag klar i förtid och vet inte vad jag ska göra med tiden som blir över. Dessutom verkar det som om tåget är en kvart sent så jag kanske får lugna mig ännu mer. Suck. Just det, vattna blommorna skulle jag ju göra, vilken tur att jag kom ihåg det. Då blir jag ju klar i lagom tid i alla fall. Det ska bli skönt att komma hem till Jämtland en sväng i alla fall.

Vem är väl jag
att tro
att någon normal
människa
skulle kunna tycka om
mej?

Lussefika med pepparkaksälgar

Bjöd på lussefika igår, det var mycket trevligt. Jag hade faktiskt i år även bakat egna pepparkakor, efter att jag insett att det inte går att äta upp ett helt paket pepparkaksdeg, även om man håller på ett par dagar. Men eftersom jag bara hade ett halvt paket blev jag aldrig less på att kavla, så det verkar vara ett vinnande koncept. Käka upp hälften av degen och baka av resten!

Bäbis

Var och hälsade på en av mina bästa vänner härom dagen och beundrade hennes två veckor gamla dotter. Det är fantastiskt hur allt kan vara så litet men ändå så perfekt. Jättesmå fingrar med yttepyttesmå naglar men ändå liksom helt färdiga. Och hon somnade och sov gott i min famn, då kände jag mig lite stolt faktiskt.

Och det är nu som livet är ditt

Så stod det på det födelsedagskort jag fick av Elina och Ida i torsdags när dom var här hemma och åt. Jag hoppas så att det är sant, för jag känner en annan glädje över saker nu än för en tid sedan och jag vill gärna behålla den känslan. Och jag hoppas att andra märker det också men inte dömer om jag får bakslag. För dom kommer säkert men förhoppningsvis glesare och glesare, men att tro att de inte skulle dyka upp är nog lite väl naivt.

.

Ida verkade för övrigt vilja smuggla med sig Pärlan hem i ryggsäcken, dom fastnade för varandra direkt. Nu är ju Pärlan inte så kräsen i sitt gosande utan hoppar på vem som helst och våldsgosar med personen men den här gången var något alldeles extra, någon som verkligen kelade tillbaka. Till skillnad från mig som oftast puttar undan henne med något i stil med "jag dricker kaffe och vill inte ha din svans i munnen". Ida och Elina, ni får nog ta och skaffa ett par egna små snart.

Kris

Krisade i söndags efter beskedet att min farbrors cancersjukdom hastigt har fått fart igen och att det inte längre finns något att göra. Så jag har varit inlagd under veckan men är nu ute igen och det känns bra. Det finns saker i mitt liv som jag ser fram emot och jag tror att jag kan stå emot ångesten och självskadetankarna nu efter att ha fått så att säga landa lite på psyk.

Sabla hallmatta

Nu har jag skurit till mattan. Jag la den gamla ovanpå som mall men den gled runt lite eftersom jag var tvungen att sitta på den och skära, så när jag la ut den nya så passade fanskapet inte. Så jag fick skära lite utefter kanterna på känn och sen bestämma att det duger. Det glipar lite här och där men den luktar i alla fall inte kattpiss.

Före


Efter

33

Så var man 33 då. Usch vad gammalt. Jag känner mig inte alls i fas med min verkliga ålder. Gårdagen var lugn, inget firande eller så. Jag hade först en tanke på att bjuda in till födelsedagsfika men övergav den rätt snabbt. Jag orkade inte fixa med det helt enkelt. Men lussefika ska det nog bli om en månad eller så, det var så trevligt förra året.

Ny matta

Idag har jag hämtat min nya hallmatta, det var bara att inse att den gamla inte gick att få ren. Och pinsamt blev det när jag upptäckte att jag inte hade nog med pengar på kontot utan var tvungen att låna av min arbetsterapeut som var med. Nu återstår bara det otroligt roliga jobbet att formskära hela mattan så att den passar i hallen. Som tur är har jag ju den gamla som mall men jag är ändå lite orolig för hur det ska gå, jag är inte direkt känd för mitt tålamod.

Lillebror har blivit stor!

Dom ska gifta sig i sommar, jag blir så glad. Älskar er båda.

Pustar ut

Mamma och pappa har varit här och hälsat på i några dagar så idag tar jag det bara lugnt och pustar ut. Det blir lite intensivt när man ska umgås och göra saker hela tiden. Men jag fick lite handlat på Ikea och Coop och några goda middagar så det var ju bra. Vi har rätt trevligt tillsammans också, men som sagt, de blir ganska intensivt. Igår var vi på Brunneby musteri och fikade och handlade så nu har jag fyllt på förråden av saft och sylt. Och så var vi en sväng på kyrkogården och tittade, det är så otroligt vackert med alla ljus, speciellt i minneslundarna.

Varannan dag

Min kropp verkar köra varannan dag-principen nu. Ena dagen är jag superpigg redan vid sex på morgonen och får en massa saker gjorda och nästa är jag som en zombie och tillbringar den mesta tiden i sängen. Men i genomsnitt så är jag ju normal så jag ska väl inte klaga. Men det är ganska mysigt att sitta med en kopp kaffe med tända ljus och känna sig pigg för en gångs skull. Jag har aldrig varit morgonpigg förut så det är en ny känsla. Och jag tror att jag gillar den.

Fjortisfest

Var på fjortisfest igår. Det kändes så i alla fall för jag var typ dubbelt så gammal som dom andra. Hemgjort äckligt rödvin och hela köret. Men jag kom i alla fall hem med en nypiercad läpp, så lite kul var det ändå. Även om jag ofta känner att åren sprungit iväg alldeles för fort vill jag nog inte vara sjutton igen. Men typ 25, det skulle vara trevligt. Men man är väl inte äldre än man känner sig...

Neuropsykiatrisk utredning

Någon frågade om jag har gjort någon psykologutredning och svaret är ja, det har jag. Jag vet inte vad utredningen hette men den tog lång tid att göra, två timmar åt gången vid minst tre tillfällen. Jag har inte i huvudet nu exakt vad utredningen visade men det var inget direkt nytt, jag kände igen mig i allt. Jag tycker att det var ganska roligt att göra den, man fick utmana sig själv på flera områden. Men så är jag ju en tävlingsmänniska också... Jag tror att man ska gå in i en sådan utredning utan förutfattade meningar och bara ta det som det kommer och inte tro att det är något slags prov eller intelligenstest. Alla har olika starka sidor och i alla fall testet jag gjorde var omfattande och berörde många områden. Så var inte rädda för att göra fel för det finns ingen som gör allt rätt och i många fall finns det inget rätt eller fel bara olika sätt att se på saker. Det gäller i högsta grad det verkliga livet också tycker jag.

Vård eller förvaring?

Som svar på en kommentar vill jag säga att jag inte upplevde att det fanns någon direkt vård i Sundsvall. Visst, jag fick en psykologkontakt 45 minuter i veckan men det var allt. Annars var det bara förvaring och lite aktiviteter under tiden, typ att sitta och sticka eller jobba lite med musik. För dom som ville fanns också möjlighet att läsa på komvux men med min magisterexamen kändes inte det särskilt aktuellt. Så jag får mycket mer vård här hemma med psykolog, annan samtalskontakt, gruppverksamhet och arbetsterapeut.

.

En annan kommentar gällde katterna, ja jag lämnar dom ensamma större delen av tiden men jag har naturligtvis någon som tittar till dom och ger mat och vatten och fixar kattlådan. Det är inte optimalt men jag kan inte lösa det på något bättre sätt just nu. När jag var i Sundsvall bodde dom hemma hos en kompis men det har inte varit möjligt den här gången. Men jag tror inte att det går nån särskild nöd på dom, dom har ju varandra och en klätterpelare, plats i fönstret för att sitta och titta ut och en del leksaker. Men det är klart att dom saknar mig och blir glada när jag kommer hem.

Orden fattas mig

Jag är jättedålig på att uttrycka mina känslor och sätta ord på dem. Mycket beror nog på att jag är rädd för att erkänna för mig själv hur saker och ting verkligen är för då blir besvikelsen så mycket större om det blir fel sen.

.
Men jag älskar dig också och det betyder oerhört mycket för mig att ha dig som vän.

Trött

Jag har varit sjukt trött idag eftersom jag inte kunde somna igår trots x antal stesolid och stilnoct. Lite väl många tyckte Stina men till slut sov jag i alla fall. Jag träffade henne idag och det jag jätteskönt, vi har inte haft någon kontakt medan jag har varit inlagd. Men vi kom in på en del jobbiga saker också, att de finns sånt som jag aldrig någonsin kommer att prata med någon om och som jag inte kan släppa upp till ytan ens för mig själv. Sen fikade jag med underbara Ann som vaktat mina katter och hon fick en kombinerad kattvakts- och födelsedagspresent, en sminkkurs på Make-Up Store. Jag är själv mycket nöjd över presenten och hon blev väldigt glad. Men sen när jag kom hem blev jag nästan förlamad av trötthet och det bara susade i öronen på mig och jag kände ångesten komma. Men jag envisades och lyckades laga laxpaj och äta den innan det nu inte går längre, klockan är bara strax efter åtta men jag måste gå och lägga mig. Jag hoppas att jag får sova inatt.

Aldrig mer Sundsvall

Överläkare MS kom tilll mig i torsdags och berättade att det fanns dom på kliniken som tyckte att jag hade kommit från Sundsvall för tidigt och att jag borde skickas tillbaka. Dock tyckte inte MS det själv men han visste inte hur länge han skulle kunna stå emot trycket från kollegorna om vi inte kom fram till en lösning. Inför det faktum att Sundvall kunde komma att bli aktuellt igen lyckades jag uppbåda krafter någonstans ifrån och kunde lova tillräckligt mycket för att han skulle gå med på att skriva ut mig. Aldrig mer Sundsvall säger jag bara. Så nu har jag varit hemma sen igår och det känns okej. Jag har städat idag och försöker sanera hallen från kattpisslukt eftersom dom små liven har tyckt att mattes gamla jumpaskor var en alldeles perfekt kisslåda. Skorna har jag slängt men mattan ligger ju kvar.

Livstecken

Nej, jag har inte gått och dött. Men jag har först varit i Kroatein en vecka och sedan hamnade jag på avdelning 37 igen. Suck. Men semesterveckan var bra i alla fall. Återkommer senare.

Att inte få ändan ur vagnen

Jag är expert på att skjuta upp viktiga saker som jag inte riktigt vill ta itu med, samtidigt som jag kan påbörja grejer som inte behöver göras än på flera veckor. Igår lyckades jag äntligen skriva min överklagan till regeringsrätten efter att kammarrätten inte ens tagit upp mitt ärende i körkortsfrågan. Och det var i sista stund eftersom tiden för överklagan går ut på onsdag och jag åker till Kroatien imorgon. Apropå det, så har jag nu i eftermiddag äntligen tagit itu med packandet men innan dess har jag legat i sängen flera timmar, spelat klarinett (som jag inte gjort på flera månader) och läst klart Grottbjörnens folk. Den senare har jag inte läst på åtminstone femton år så jag tänkte se om jag fortfarande tycker att den är bra. Och det tycker jag. Vart tar all min energi vägen?? Varför kan jag inte göra saker i vettig tid utan drar på det så jag till slut hamnar i tidsnöd? Jag vet att mina tvång har ett finger med i spelet så det kanske är dags att försöka ta itu med dom också. Då kanske mer i mitt liv skulle börja fungera bättre.

Balkongbilder

En plan

Jag har en plan, utarbetad i samarbete med underbara Stina. Jag går hem från avdelningen imorgon efter middagen och sen kommer jag tillbaka på tisdag för utskrivningssamtal. Sen är det meningen att jag ska kunna ha avdelningen som en slags fristad, jag ska kunna komma snabbt in när det behövs utan att behöva gå via MAVA och sen ska jag lika snabbt ut igen, max tre nätter. Och jag kommer att få hjälp av öppenvården att se när det behövs för jag är lite dålig på att själv ta steget och bli inlagd. Därför kommer jag nog att ha kvar mitt LPT , det finns ju nåt nytt nu som kallas öppenvårds-LPT som jag skulle kunna ha. Det känns i alla fall som en bra plan och jag är just nu väldigt sugen på att ta nya tag och sätta igång och jobba för att det ska fungera.

Balkongtrivsel men inget balkongväder

I helgen har jag haft permission när mamma och pappa stannade över här på väg ner tilll Varberg. Idag har vi varit runt och handlat till min förut tragiska balkong som nu har blivit jättefin. Bland annat köpte jag en stamros för hutlösa 399 spänn som jag nu funderar på hur jag ska få att överleva vintern. Bilder på balkongen komme kanske senare när solen visar sig, det är inte så kul att fota i ösregn.

37an igen

En natt fick jag vara hemma, sen var det dags för avdelning 37 igen. Men jag inser själv att det behövs, det skulle inte funka hemma nu när alla öppenvårdskontakter har semester. Men sen, när dom kommer tillbaka, då jävlar.

Psyk i Östersund

Det var till slut bara att bita i det sura äpplet och ta kontakt med psyk här i Östersund. Så nu har jag varit inlagd i några dagar och det har varit ganska okej. Jag kan ju inte undgå att jämföra med avdelningarna i Linköping och då vinnner Östersund med hästlängder. Bättre lokaler, fler avdelningar så det var inte överfullt, mer personal, bara enkelrum och bättre mat till exempel. Och trevligare stämning. Och dom höll på med en intressant så kallad kompetenshöjning, alla lediga tjänster tillsattes av sjuksköterskor så det var fler sköterskor än skötare. Jag vet inte riktigt om det automatiskt gör vården bättre, jag har stött på fantastiska skötare och usla sjuksköterskor men dom verkar i alla fall bry sig om hur vården ska fungera. En annan sak som jag tror är bra var att hela vårdteamet var med på ronden, först rött lag och sen blått. Det borde vara jättebra för det är ju inte bara en sjuksköterska som vet hur patienten mår, ofta har skötarna ägnat mer tid åt att prata och känner patienten bättre. Och överläkaren var en trevlig filur i slitna jeans, t-shirt med tryck och rufsigt hår, såg inte ut att vara en dag över trettio. Men han var lätt att ha att göra med och och jag känner att han lyssnade på mig och efter en stunds funderande lät han mig få mitt förslag igenom, att jag skulle bli utskriven och få åka hem till Linköping som planerat. Annars hade han från början tänkt att jag skulle åka med transport direkt till Linköping men det hade ju blivit jättekrångligt med katterna. Så jag känner mig nöjd, nu är det bara att hoppas att mitt bättre mående håller i sig.

Ångest

Ångesten kryper i mig och vill inte försvinna. Tusen onda svarta fjärilar fladdrar omkring och bits i min mage och hjärnan går på högvarv men kan inte tänka en enda vettig tanke. Hjärtat bultar men jag glömmer bort att andas.

Värmeslag

Jag är dålig på att uppdatera för närvarande, jag erkänner. Men jag är hemma i Jämtland på semester så jag skyller på det. Här är det just nu tokvarmt, varför kan det aldrig vara lagom? Nä, antingen är det sju grader och snålblåst eller tjugosju och vindstilla.

.

Det är ganska psykiskt jobbigt att vara hemma också, jag vet inte riktigt vad jag tänkte på när jag bestämde mig för att vara här i tre veckor. Det var nog snålheten som bedrog visheten, som så många gånger förr. Men katterna stortrivs, Pärlan har nedlagt en fönsterskadad trast men även en näbbmus som hon jagade rätt på helt på egen hand. Och Pysen har rotat runt i rabatterna så till den milda grad att han var tvungen att bada igår.

.

Men jag känner ångesten bygga upp sig lite mer för varje dag, hur länge ska det hålla? Och vad händer när jag inte orkar längre? Jag vill inte dra igång någon stor apparat här uppe liksom. Men jag pratade med psykologen idag och vi kom överens om att jag ska ringa akutenheten i Linköping innan det händer något så det i alla fall finns en chans att förhindra det.

Ute igen

Det blev en månad på avdelningen men det var nog ganska lagom. Och nu är det sommar och livet brukar vara lite lättare, jag har den mesta tiden uppbokad och så. Nu ikväll tar jag tåget upp till Jämtland och stannar där i tre veckor, det ska bli skönt. Jag hoppas att det funkar bara, jag har inte varit hemma så länge på flera år. Katterna tar jag med mig, dom får sommarlov på landet och prova att vara utekatter, dom började så smått med det när jag var uppe i vintras.

Kämpar

Det är inte lätt nu. Men jag hoppas att folk förstår att jag faktiskt kämpar som ett djur med att hålla mig på fötter. Och att jag snubblar och vrickar foten ibland. För det är ingen asfalterad väg jag går på utan en snårig stig full med gropar och uppstickande rötter. Jag går i mörkret också, med bara lite ledljus från en och annan människa som kan lysa upp tillvaron för en kort sekund, sen blir det mörkt igen. Men går, det gör jag i alla fall, om än långsamt.

Psyket igen

En kort lägesrapport bara: jag är inlagd på psyk igen. Men jag hoppas att jag kommer ut till veckan, ska ha läkarsamtal imorrn. Och idag fick jag två timmars frigång så jag kunde gå hem till katterna, min kattvakt är nämligen sjuk.

Hjälper rättspsyk?

Jag fick häromdagen en kommentar som påpekade att det faktiskt hjälper att skicka patienter med svårt självskadebeteende till rättspsyk. Och jag kan delvis hålla med, dom flesta blir "friska" och slutar skada sig själv. Men jag tror inte att det alltid beror på att man mår bättre utan att man slutar helt enkelt för att skadar du dig själv på rättspsyk blir du bestraffad på ett eller annat sätt och kommer aldrig därifrån. Jag själv slutade skada mig själv öppet och gjorde istället saker i smyg och sen när jag kom ut tog det fart igen. Men visst, rättspsyk hjälper till en del men det är ju inte institutionen rättspsyk i sig som hjälper utan i så fall dom resurser som finns där. Man skulle mycket hellre satsa på fler och bättre behandlingshem med ordentliga resurser och kompetent personal och då tror jag att behandlingsresultaten skulle bli minst lika bra som på rättspsyk och det med humanare metoder. För det kan aldrig vara så att det är bra för självskadare att hamna på samma avdelningar som dömda brottslingar.

Tv-inslag

Här finns gårdagens inslag från Östnytt där jag är med, kolla även på Debatt från igår som också handlade om självskadepatienter på rättspsyk.

Östnytt igen

Idag har jag haft en reporter och en kameraman från Östnytt hemma hos mig för att följa upp Göran Hägglunds uttalande om att han vill se över vården av LPT-patienter på rättspsyk. Det är jättebra att det börjar uppmärksammas att av självskadare inte passar på rättspsykiatriska instanser bland dömda brottslingar. Har man ett sånt självhat att man skadar sig själv ska man inte behöva hamna i en miljö bland människor som begått våldsbrott. Det blir liksom ytterligare att bevis på att man är helt hopplös och inte värd något, självkänslan ökar inte direkt. Jag hoppas att det i en snar framtid finns andra behandlingsalternativ för de svårast sjuka för jag önskar ingen att hamna på rättspsyk. Detta kommer även kvällens Debatt i SVT att handla om, det ska bli spännande att höra vad de ansvariga har att säga.

Husmorsvarning

Igår var jag och en kompis ute och plockade nässlor. Drygt 20 liter fick vi ihop som vi sen sköljde, förvällde, hackade och frös in i små portioner lagom att göra soppa på. Otroligt husligt måste jag säga. Men det var roligt och kul att hon föreslog att göra det, jag hade ju aldrig kommit på det själv. Jag är dålig på att gå utanför mina listor och komma på nya saker att göra och jag är otroligt ospontan av mig. Impulsivitet ska ju vara en del avv sjukdomsbilden vid borderline men i mitt fall är jag tveksam till om det stämmer.

Jävla telefonbolag

Jag har just nu ingen fast telefon efter att mitt nummer felaktigt har blivit porterat. Jag väntar på ett samtal från den som (hoppas jag) ska återställa mitt abbonemang utan kostnad för mig eftersom det är dom som har gjort fel. Men jag blir så trött på sånt här, jag måste lära mig att säga nej nej och åter nej så fort någon erbjuder mig något nytt eller vill sälja något.

.

Annars är det lite tungt just nu, våren är jättehärlig men alla är så förbannat glada och man ska hitta på en massa kul och jag känner inte att jag passar in. Jag går bara omkring och låtsas hela tiden och vill bara skrika rakt ut när folk säger till mig att jag ser pigg ut och att det verkar som om jag mår bättre nu. Ibland önskar jag att jag inte var så jävla duktig jämt.

Nya skor

Idag har jag haft en skön lördagseftermiddag på stan tillsammans med en kompis. Jag köpte sommarskor och fick ge upp mina drömmar om ett par rosa och köpa ett par svarta istället. Så går det när man har stora fötter. Och så köpte jag ett par svarta gummistövlar med blommor på. Varför bli blöt om fötterna när man kan ha ett par tuffa gummistövlar liksom? Annars borde jag städa här hemma, det ser ut som ett bombnedslag. Igår putsade jag faktiskt fönstrena, det var duktigt men nu står alla krukväxter mitt på golvet och väntar på att bli omplanterade. Men jag hamnar oftast i nån slags koma när jag är hemma och mina projekt slutar med att jag ligger i sängen och mår dåligt. Men ikväll är prio ett att laga mat, jag har levt på mackor sen i tisdags.

Östnytt

Sent omsider har jag nu lagt upp länkar till inslagen i Östnytt under "annat om mig" här till höger. Jag vet inte vad jag ska säga om uttrycket "kärleksfull cynism", det låter som ett skämt i mina öron.

Glad Påsk

Jag är uppe i Jämtland över påsk och igår var det en strålande vacker vårvinterdag som familjen tillbringade på fjället. Tyvärr blev det ingen lång skidtur för jag har inga riktiga turskidor och mina smala löparskidor utan klistervalla passade inte för att gå många kilometer med. Det blir nästa pryl att önska sig.

Hemma igen

Nu är jag äntligen utskriven, men det blev bara en månad den här gången. Och vi har en plan för framtiden som jag hoppas ska fungera.

.

Igår var jag tillsammans med Elina och Ida på svt i Norrköping och gjorde ett inslag om självskadare på rättspsyk. Det sänds i Östnytt ikväll 19.15 och kommer även att finnas på svt play. Får väl se om man har blivit bortklippt...

LPT eller HSL

När jag nu är inlagd är jag det för första gången på flera år frivilligt. Det är förstås skönt att veta att man inte är helt utlämnad åt läkarna men jag har ändå dubbla känslor inför det. Nu är det inte någon annan som har bestämt att jag behöver vård och jag drabbas då av tvivel om jag är värd att få den. Jag känner att jag kanske tar upp en plats som någon annan skulle behöva bättre och jag kanske bara är självisk som väljer att stanna kvar på avdelningen för att ta utslussningen i den takt jag själv känner är bäst.

Inlagd

Det var längesen jag skrev nånting nu och det beror på att jag för tillfället är inlagd på avdelning 38. Det snurrade helt enkelt så fort att jag tappade taget och nu är meningen att det ska bli lite bättre struktur runt omkring mig så att det inte ska skena iväg igen. Men jag vet inte jag, vad det blir av det. På måndag är ordinarie läkare tillbaka som känner mig så jag hoppas att det blir en bra plan av det hela så det inte bara är bortkastad tid att vara inlagd. För så roligt är det inte.

Till mamma

Jag har aldrig varit bra på närhet och har väldigt svårt att ta till mig medkänsla och empati från andra människor. Det gör tvärtom att jag känner mig ännu sämre till mods och får ångest över att jag gör så att andra mår dåligt. Mycket beror nog på att ju närmare man är andra människor desto större blir förlusten vid en separation. Och separationer är inte min starka sida. Men det betyder inte att jag inte bryr mig om er eller struntar i vad ni känner jag kan bara inte hantera det. Jag reagerar bara genom att bli arg och säga saker som jag egentligen inte menar. Men snälla, försök att inte lägga fokus på mitt mående, låt mig själv avgöra vad jag vill dela med mig av och inte. Förstör inte den relation vi har som jag tycker är bra, jag tycker om att umgås bara jag slipper prata om hur jag mår. Min fasad som jag har byggt upp under så många år är jag inte redo att riva än, men det kommer kanske en dag när jag vågar släppa masken. Men jag är inte där än och det hjälper inte att hacka på muren utifrån, det måste komma från mig.

Det snurrar

Dett snurrar fortare och fortare för mig just nu, snart tappar jag taget och trillar av. Jag vet inte vad som ska till för att det ska lugna ner sig för jag blir uppenbarligen inte avskräckt av det som verkligen händer. Allt känns overkligt och jag kan inte riktigt ta in det som händer. Ärren utanpå syns visserligen men dom inuti då?

Pank

När jag var på stan i Östersund häromdan tog jag ut pengar och blev glad över att jag hade hela två tusen på kontot. Väl tillbaka i Linköping igen upptäcker jag att det beror på att hyran inte blev betald den sista januari, jag har autogiro men det fanns helt enkelt inte tillräckligt med pengar för att den skulle gå iväg. Så mycket för den glädjen. Så nu har jag dessutom fått betala dröjsmålsränta och inkassoavgift, utgifter jag inte direkt behövde.

.

Nu har jag i alla fall börjat få ordning på mina kontakter på psyk, det känns bra. Om en vecka ska vi ha ett litet "team-möte" och diskutera hur vi ska ha det. Jag hoppas att det blir bra till slut.

Fågelliv

Talgoxe, domherre, grönfink, gråsiska och hackspett. Jag kanske skulle skaffa mig ett fågelbord utanför köksfönstret hemma i Linköping, för det är ganska rogivande att titta på. Och det behövs verkligen nu, det är kaos och förvirring inuti. Nu när jag har har varit här i Jämtland börjar jag fundera på om jag inte skulle flytta hit istället. Men samtidigt så har jag mitt vuxna liv i Linköping, med ett socialt liv som är mitt eget och där inte gamla spöken från ungdomen hela tiden gör sig påminda. Jag har såklart spöken där nere också, men dom blir liksom påtagligare här.

.

Hörde ett rykte om att det ska anordnas en fest för alla som gick nian samtidigt på min skola. Skulle inte gå på den om jag så fick betalt.

Förtroende

Igår var jag på dop. Jag är gudmor, eller fadder som det nu heter, till barnet. Det är en enorm ära för mig att föräldrarna vill att just jag ska vara delaktig i deras sons uppväxt. Men ibland undrar jag, hur kunde dom komma på att välja mig, jag som är så värdelös. Ser dom något som inte jag ser?

Snöfrid

Pustar ut

Helgen var fulltecknad och mycket trevlig. Hela familjen kom ner från Östersund och lyssnade på min konsert, Ralph Vaughan Williams "A Sea Symphony" som vi gjorde tillsammans med Linköpings symfoniorkester och två andra körer. Men idag har jag varit helt matt och inte orkat göra allt jag skulle fixa innan jag åker upp till norrland imorgon. Dammsugit till exempel, men det får vara. Egentligen orkar jag inte åka bort nu men jag har redan köpt biljett och den går inte att boka om så jag är för snål för att ändra mig. Jag får hoppas att det funkar, gör det inte det får jag väl lösa det där uppe.

Dåligt bemött

En vän till mig var här igår och hjälpte mig att röja upp efter tisdagens härjningar. Hon hade med sig mat och var allmänt jättesnäll. Under kvällen började jag må mer och mer dåligt och kontaktade tillslut psykakuten för att höra om jag kunde få något som hjälp att klara natten. Jag hade tidigare under dagen fått ett e-recept på theralen men jag var inte människa nog att gå ut och hämta det så jag hade inget hemma. Och på i telefon får jag prata med den mest otrevliga sjuksköterska jag har stött på. Hon sa att det är ju mitt eget val vad jag väljer att göra så vill jag skada mig eller ta livet av mig så gör det och ring inte hit och stör. Jag bryter ihop och min vän ringer upp och är jättearg. Då säger sjuksköterskan att hon inte tycker om att prata med personlighetsstörda personer! Hallå, du jobbar på psykakuten!!! Till slut får vi prata med en annan person där och det slutar med att jag får komma dit och hämta medicin. Jag blir så trött och ledsen över att bli bemött som ett hopplöst fall som bara är ivägen. Tror dom att jag väljer att må dåligt?

Bakslag

Nu har jag haft mitt första rejäla bakslag på flera månader. Jag tänker inte gå in på några detaljer men det är bland det värsta jag har gjort i självskadeväg. Jag mår jättedåligt och ligger mest i sängen och försöker tänka mig bort. Jag har inte tid med detta nu, till helgen har vi en stor konsert och hela min familj kommer och sen ska jag åka upp till Jämtland i nästan två veckor och gå på dop. Det är så typiskt mig, så fort jag har flera roliga saker inplanerat så går det åt pipan.

Ont

Jag har en sjukdom som gör att min bindväv inte riktigt fungerar som den ska. Detta yttrar sig i form av överrörliga leder som i sin tur ger värk, inte bara i lederna utan också i den omkringliggande vävnaden. Det har varit ganska lugnt på värkfronten ett tag men sedan några dagar tillbaka har jag nu rejält ont i mina axlar, jag kan knappt lyfta armarna över axelhöjd. Detta är förstås jobbigt och påverkar resten av mitt mående negativt, jag som redan var nere i en svacka. Jag vet inte heller varför jag har ont just nu, jag har inte gjort något som jag kan koppla värken till. Jag hängde visserligen tvätt förra veckan men kan inte påminna mig att det var efter det värken kom. Att det kommer så här till synes utan anledning gör att jag oroar mig för att hela jag håller på att bli sämre och det vill jag inte. Det känns som om jag inte orkar med fler motgångar just nu så min kropp får gärna fungera ett tag till, tack.

Ljus i mörkret

En vän kom med ett fint ljus till mig igår. Det ska jag tända när jag mår dåligt och tänker på att skada mig själv, när jag ser ljuset ska jag tänka på min vän och försöka stå emot viljan att göra mig själv illa. För jag är värd bättre.

Sång

Jag har alltid haft svårt med medveten närvaro, som det fokuseras mycket på i DBT, men när jag sjunger är tankarna verkligen där och då och ingen annanstans. Idag har jag haft första sånglektionen, solosång i grupp som jag började med för ett år sedan men var tvungen att hoppa av när jag blev skickad till Sundsvall. Vi är fyra stycken som sjunger uppsjungning och övningar tillsammans men sen har en egen sång att jobba individuellt med. Det är roligt och jag älskar att få sjunga sånt jag annars aldrig skulle få möjlighet att prova, nu fick jag en italiensk aria att jobba med. Det är samma sak i kören, jag kan vara i nuet på ett helt annat sätt under körövningarna, det blir som att jag glömmer bort hur jobbigt det är att leva. När jag var inlagd fick jag ibland permission för att gå på en övning och då kunde jag komma på i slutet att visst fan, jag ska tillbaks till avdelningen igen. Jag tror att det är bra att i alla fall ha någonting som gör att man kan glömma bort allt det jobbiga, man behöver en paus från det ibland för att inte gå under helt.

Tvivel

Jag klarar nog inte det här. Inte själv i alla fall och vem ska hjälpa mig när jag inte ens vet vad som behövs? Ska träffa psykologen först på tisdag, han hade ingen tid den här veckan. Men det känns som om jag måste ha mer stöd än bara terapi, det räcker inte med bara en kontakt per vecka. Det har blivit uppenbart de här senaste dagarna. Smekmånaden är över nu, jag har varit hemma från Sundsvall i drygt tre månader och vardagen börjar tränga sig på. Jag önskar att jag bara kunde sluta finnas men det går ju inte. Samtidigt har jag ju saker jag vill göra framför mig så varför är det så svårt just nu? Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att leva ett normalt liv. Jag tvivlar på mig själv som människa.

Orka

Ska orka, måste orka. Men det är svårt. Jag har flera saker att se fram emot de närmaste veckorna men paradoxalt nog gör det att det blir svårare att stå ut. Kanske för att jag har press på mig att vara normal och göra saker som alla andra gör, kan inte släppa allt vind för våg. För det är just vad jag ibland känner att jag vill göra. Bara släppa kontrollen och sluta finnas. Men det får jag inte, jag måste hålla ihop nu. Jag tar en dag i taget och koncentrerar mig på att skjuta upp beslut och handlingar så långt det bara går. Förhoppningsvis vänder det under tiden.

Ensamhet och tvåsamhet

Det känns alla mina kompisar har gått in i förhållanden det senaste året och jag är ensam kvar som singel. En håller precis på att bli sambo och en annan väntar sitt första barn. Men jag då? Visserligen letar jag inte just nu och jag känner mig inte alls desperat men alla dom vilda utekvällarna med tjejkompisar som jag hade hoppats på när jag väl kom ut från psyket lär det ju inte bli något av. Och kompisar som är sambos drar jag mig för att ringa en lördagkväll när jag egentligen skulle behöva prata, jag vill inte störa i myskvällen. Så jag sitter hemma med katterna och mår dåligt i min ensamhet. Usch vad detta lät dystert men lite så är det just nu. Jag var på en fest igår men gick hem ganska tidigt för jag kände att jag inte riktigt passade in. Visst, jag hade jättetrevligt men efter ett tag kunde jag liksom inte fortsätta att hänga på dom jag träffat tidigare och jag är usel på att ta för mig när det gäller att träffa nya människor så jag backade, ungefär som en katt som träffar en annan katt och känner sig underlägsen. Jag viker undan, väljer att gå för mig själv och på ett sätt väljer jag ju ensamheten, men jag är så otroligt rädd för att bli ratad och bortvald att jag inte vågar försöka. Och då är det inte lätt att lära känna nya människor. Å andra sidan har jag ganska många vänner men alla drömmer väl om att hitta den rätte och då måste man ju våga försöka i alla fall.

Suck av lättnad

Avsaknaden av ett litet lila streck gör att jag drar en djup suck av lättnad.

En plan!

Var till psykologen igår, han som jag hade som DBT-terapeut innan jag blev skickad till Sundsvall. Och han hade en plan! Han ville inte fortsätta med DBT utan istället köra mentaliseringsbaserat och det känns helt rätt. Jag var aldrig helt förtjust i DBT, det var för mycket fokus på självskador och det tog all terapitid att gå igenom veckokorten. Jag myntade dessutom ett eget begrepp som motsats till DBTs wisemindbeslut, nämligen bajsmindbeslut. Det är när man är helt på det klara med att beslutet är fel på alla sätt men man ändå väljer att göra det. Och det passade liksom inte in i DBTs värld. Jag är inte heller såld på mindfullnessövningar, hur ska jag må bättre genom att sitta och observera en mandarin liksom. Nej, det här känns bra, jag hoppas att det vänder nu.

Svårt nu

Det är svårt att hitta ord och blogga nu. Jag kämpar för att hålla mig på fötter, ligger mest i sängen under dubbla täcken och funderar. Dagar och nätter flyter ihop, jag försöker i alla fall vara vaken när det är ljust. Har inte varit ute på flera dagar, men idag måste jag gå och handla. Duschade i alla fall igår kväll så jag kan visa mig i affären. Det är tio minusgrader ute och jättevackert men det spär bara på mitt dåliga mående. Vet inte vad jag ska göra med mitt liv, vet inte om jag vill göra något med mitt liv.