Frustration

Jag tror inte att det är sant. Idag fick min läkare här ett mejl från REDA-kliniken, den privata klinik i Linköping som sköter den psykiatriska öppenvården åt min vårdcentral. Det dom kunde erbjuda var en remiss till DBT som förmodligen kommer att börja under våren 2009. Men till dess då? Här har jag varit inom psykiatrin i över tre år med medicindelning och täta kontakter, varit slutenvårdad de senaste två åren och så ska jag komma hem helt utan support.

Jag ger upp och försöker klara mig själv istället men jag är tveksam till hur det kommer att fungera.

Fortfarande ovisst

Det är inte klart än med vad jag ska få för stöd och kontakter när jag kommer hem. Och om en vecka löper mitt LPT ut och om dom inte förnyar det så tror jag att jag skiter i alla kontakter och försöker klara mig själv. Ska det vara så här besvärligt så kan det lika gärna vara, då känner jag mig ändå inte välkommen. Jag vill bara hem men jag är lite orolig för hur det ska gå.

Förra veckan var jag i Stockholm och gjorde en gastric by-pass. På så sätt hoppas jag ge mig själv möjlighet att på sikt tycka om mig själv och få bättre självkänsla. Det kanske låter ytligt men jag har verkligen lidit av min övervikt i tjugo år och jag kommer inte längre med mitt mående utan att ta tag i den biten. Så nu lever jag på soppa i tre veckor, det är lite enformigt.

Oönskad

Jag trodde aldrig att det skulle vara så här svårt att få en fungerande kontakt med öppenvården i Linköping nu när jag ska hem. Jag var ju inne i systemet bara för åtta månader sedan! Men dom har tydligen gjort någon omorganisation av öppenvården under tiden jag har varit inlagd och då har jag så att säga bara flutit med mina gamla kontakter. Men nu när jag har varit borta ett tag måste jag tydligen börja om via vårdcentralen!!! Hur sjukt är inte det? Ska jag gå dit och få en remiss och sedan behöva vänta i ett par månader för att få komma till öppenvården? Dessutom har min vårdcentral ingått ett avtal med en privat psykiatrisk vårdgivare som jag inte har varit i kontakt med någon gång under min sjukdomstid. Dit går jag bara inte, jag känner till två av läkarna där och det är inga jag vill träffa igen. Så just nu känns allt väldigt tungt, jag känner mig väldigt ovälkommen hem och bröt ihop igår för första gången på flera månader. Det känns som om dom lika gärna kan lämna mig direkt härifrån till akuten, det är ju nu när jag kommer hem som jag verkligen behöver stöttning för att klara mig.

Saker jag inte kommer att sakna med rättspsyk

• Att bli väckt av tillsyn varje morgon klockan sex
• Att behöva lämna drogtest med jämna mellanrum
• Att passera fyra låsta dörrar för att få sticka och virka
• Att få sitt signalement nedskrivet varje gång man ska gå ut
• Att få sina saker genomsökta av personal
• Att jämt äta med plastbestick

Plus tusen andra saker som jag stör halvt ihjäl mig på. Men det är nära nu, kontakt är skapad med Linköping så det borde inte dröja så länge innan jag får komma hem.

Drömlista

Jag gjorde en drömlista häromdagen. Och insåg när jag var färdig att det ingenstans på listan fanns några drömmar som har med mitt doktorerande att göra. Jag drömmer inte om att disputera, leda en forskargrupp, bli professor eller få nobelpriset. Så jag har i princip bestämt mig för att göra något annat när jag väl börjar jobba igen, jag kan inte lägga ner min tid på någonting som jag egentligen inte har lust med. Jag skulle vilja fortsätta jobba med forskning men inte som doktorand. Det var faktiskt ganska skönt att inse det för jag har gått och grubblat länge på vad jag vill göra. Och jag har andra drömmar, att spela fiol på folkhögskola till exempel, och jobba för Läkare utan Gränser.

Panik i skogen

I lördags fick jag plötsligt panik och visste inte vad jag skulle ta mig till. Råden från personalen var väl inte så givande så jag bestämde mig för att gå ut och gå lite. Vilket resulterade i att jag gick ut i skogen och käkade röd flugsvamp. Inte så smart kanske men det kändes rätt just då. Jag åt bara lite så jag kände aldrig av det men ändå. Det är konstigt vilka saker jag kan göra för att lugna mig själv, hur kommer jag på allt liksom?

Glädje

Jag pratade med en vän igår och blev så glad. Hon har lämnat sitt självdestruktiva liv bakom sig, flyttat och börjat läsa på folkhögskola och lät så sprudlande av liv att jag blev smittad själv. Fast l jag blev lite sorgsen också, hon har ju flyttat långt bort. Och avundsjuk jag kände att jag nu måste ta tag i mitt liv och göra sånt som är roligt i första hand och försöka komma bort från det här livet som ju faktiskt inte är så mycket att ha.

Det var rond idag och jag ska få komma hem snart, bara dom kan ordna en kontakt i Linköping för dom vill inte skicka hem mig vind för våg. Jag börjar se slutet på det här, det känns väldigt skönt.