2008

Så här i årets sista skälvande timmar tänkte jag ge en liten sammanfattning. 2008 var året då jag var nere på botten och förhoppningsvis vände. Jag blev skickad till den sista instansen för hopplösa psykfall, rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Där var jag åtta månader och hatade varje sekund. Ingen ska komma och inbilla mig att det var rätt att skicka mig att dela avdelning med dömda brottslingar bland personal som inte visste anledningen till att jag var där. Jag kom därifrån till slut i alla fall och nu går jag in i det nya året med en förhoppning om att livet ska bli lite lättare, att jag ska se en mening med att leva och att jag ska få må så pass mycket bättre att jag kan sluta skada mig själv. Jag tror inte att det kommer att bli lätt men det måste bara gå.

Ensam

Jag har vänner och familj, jag vet. Men ändå känner jag mig så otroligt ensam. Är det någon som bryr sig om att jag finns, egentligen?

Himlen kan vänta

Har just sett sista avsnittet av SVT:s dokumentär Himlen kan vänta. Jag slås av vilken framtidstro och vilket hopp som de medverkande utstrålar, i Helenas fall ända in i det sista. Flera gånger under seriens åtta avsnitt har den förbjudna tanken slagit mig, varför inte jag? Varför drabbas inte jag av en obotlig cancer? Det är hemskt att tänka så men ändå så gör jag det. Jag vill inte dö, tror jag, men jag orkar liksom inte leva heller. Så det skulle vara så mycket enklare om jag slapp bestämma själv. Och då skulle jag kanske ändra mig och plötsligt vilja ha en framtid. För som det är nu har jag oerhört svårt att se längre fram än ett par veckor i taget. en vän till mig vill att jag ska följa med ut och resa i höst men jag är livrädd för att göra upp planer så långt framåt. Jag skulle vilja vilja, där ungefär står jag inför tanken på att jag ska ha ett liv som alla andra. Och hur ska jag hitta den viljan?

Nu har vi jul här i vårt hus...

En av våra antika julgranskulor som

har en självklar plats i granen

.

Granen är klädd och lutar bara lite, julskinkan är griljerad och av-smakad, huset är nystädat och kakorna bakade. Brorsan och jag gnabbas traditionsenligt om vilka förskoletomtar som inte borde få stå framme och mamma suckar över allt som måste göras. Allt är som det ska. Jag önskar alla en riktigt trevlig julafton, själv hoppas jag hinna med ett varv i skidspåret innan allt ätande börjar. Det ska bli intressant att se hur jag ska klara julbordet imorgon med min lilla magsäck men jag får väl rikta in mig på det godaste.

Brorsans mer omdiskuterade julgransprydnad,

förmodligen tillverkad någon gång i fyraårsåldern

Julhandel och funderingar

Idag har jag sprungit eller, nej jag har faktiskt tagit det ganska lugnt, på stan och fixat de sista julklappsinköpen. I år är det nog jag som har rollen i familjen som den som vet innehållet i de flesta paket, jag har julhandlat i omgångar med både mamma, pappa och brorsan. Det var inte så hysteriskt som väntat på stan och vi fick till och med ett fikabord på ett av stans största fik utan att stå i kö för det. Det var dessutom trevlig stämning på stan, alla expediter var glada och det var lätt att få hjälp med inköpen när vi behövde det.

Än så länge känns det helt okej att vara hemma, jag har dessutom sovit ordentligt flera nätter i rad nu. Visserligen med en rejäl dos Theralen men utan insomningstablett. Och utan ångest. Den brukar annars alltid smyga sig på så här vid jul, jag påminns om både bra och dåliga jular och tankarna kan bli jobbiga. Men vi har en ganska kravlös och lättsam jul i min familj utan stora släktsammankomster och annat som kräver att man måste vara på topp och låtsas som om allt är bra. Men det är klart att lite mask blir det ändå, jag kan inte låta bli att fundera på vad jag vill med mitt liv egentligen. Som min läkare i Sundsvall uttryckte det, "när ska du sluta skolka från livet?". Men på ett sätt är det ju bekvämt att göra det men å andra sidan är det så otroligt skönt att få bestämma över sig själv och inte vara utlämnad till Dom Som Har Nycklarna. Tankarna går ändå i banor som vad hade hänt om jag inte orkat ta tag i mig själv utan fortfarande varit i Sundsvall bland tvångshandskar och isoleringsceller. Och har jag verkligen tagit tag i mig själv på riktigt eller är det bara som jag tror och är det egentligen så bra som det verkar utåt? Folk säger till mig att jag ser så pigg ut och att jag verkar må så mycket bättre men är det verklighet? Jag kanske bara har blivit ännu bättre på att upprätthålla fasaden, även för mig själv. Och då undrar jag vad som händer den dagen fasaden spricker, om jag hamnar tillbaka i helvetet igen eller om jag inte faller lika hårt som förra gången. Men jag har tidigare överskridit vissa gränser och då blir det ju lättare att göra det igen när paniken kommer. Det jag hoppas är att jag aldrig mer ska känna sån bottenlös förtvivlan att det enda alternativet är att göra mig själv illa utan att jag ska kunna hantera känslorna innan dom blir omöjliga att ta hand om. Men jag tror inte att jag klarar det ensam.

Hemmaspa

Eftersom jag tyvärr saknar badkar i min lägenhet gör jag mammas och pappas nyrenoverade badrum till mitt eget hemmaspa när jag kommer hem och hälsar på. Varmt vatten, (pappa får elda i pannan), levande ljus och en lyxig badbomb från Lush och jag kan ligga och njuta länge. Att ta hand om sig själv tror jag är en viktig sak för att man ska må bra och jag är nog som många andra ganska dålig på det i vardagen. Men det behövs inte så mycket egentligen så jag ska verkligen försöka bättra mig. Ett nyårslöfte kanske, att försöka bara göra saker som är bra för mig. Mer om det närmre nyår men jag ska fundera på det.

Kallelse

Nu har jag äntligen fått en tid för "orienterande samtal och behandlingsplanering" hos den psykolog jag hade innan jag blev skickad till Sundsvall. Den sjunde januari ska jag dit. Jag hoppas att det blir ett bra möte och att vi kommer fram till en fungerande plan för mig.

Annars håller jag på att packa idag, ikväll tar jag nattåget upp till Jämtland. Det är lite segt att sitta hela natten men eftersom jag tar katterna med mig finns det inga liggplatser. Men jag tar med mig en god bok och bra musik så ska det nog gå bra.

Lussefika

Igår bjöd jag på lussefika hemma i min lägenhet. Jag hade bjudit människor från olika delar av mitt liv och det kom precis så många som jag hade sittplatser till! Jag tycker att det är trevligt att bjuda hem mycket folk och tror att det är roligt för dom som kommer också att det inte bara är folk dom känner sen tidigare. Lite synd dock att inga kompisar från mitt liv innan sjukdomen kunde komma. Jag hoppas att det var en tillfällighet och inte så att dom inte vill träffa mig mer, för jag vill gärna hålla kontakten med dom. Nu är vi visserligen i olika faser av livet, dom med hus och småbarn, men det måste ju gå att umgås ändå.

Artikel och webbTV

Nu finns artikeln och TV-inslaget om mig på Östgötacorrespondentens hemsida. Där finns också artikeln om Elina. Jag var lite skraj för det filmade inslaget men det blev jättebra tycker jag! Jag kan till och med vara lite nöjd med hur jag ser ut, dom har filmat ur bra vinklar och fokuserat på ögonen som jag faktiskt tycker om hos mig själv. Jag hoppas att det här drar igång debatten här i Linköping för jag lider med dom som liksom jag blir stämplade som hopplösa fall och skickade till rättspsyk.

Intervju

Idag har jag blivit filmad och intervjuad för Correns nyheter. Det kommer att sändas imorgon, då kommer också artikeln som handlar om Elina och där även jag är med på ett hörn. Det gick bra, även om jag inte direkt är bästa kompis med kameran. Men det är viktigt i alla fall att fler får veta hur det egentligen är på rättspsyk och att det inte är någon bra lösning att skicka självskadepatienter dit.

Sen när jag hade ångan uppe lyckades jag äntligen pallra mig iväg till veterinären med Pysen för påfyllnadsdos av vaccin. Där köpte jag dietmat åt honom också, för han är lite tjock. Problemet är bara att se till att han inte äter upp Pärlans mat utöver sin egen.

Energifattig

Jag har inte mycket energi nu för tiden. Sover jättemycket och kan ibland behöva gå och lägga mig mitt på dan och sova nån timme. Allt jag ska göra känns övermäktigt, jag får tvinga mig själv för att ta tag i saker. Å nej, måste jag både gå till apoteket och posta ett brev, liksom. Jag vet inte varför det är så här, men när livet känns jobbigt blir väl allting jobbigt. Men jag försöker bita ihop och inte helt tappa kontakten med verkligheten, även om det är svårt. Jag ska klara mig över jul i alla fall, får dela upp livet i små delmål.

Dagen efter

Vaknar vid två med tunga som sandpapper och ett huvud som bankar. Är inte ensam i min säng. Ölburkar överallt, muggar, glas, gamla chips. Klibb på golvet, någon har satt ett handavtryck på köksfönstret. Hela skivsamlingen i högar utan sina fodral, vem har druckit upp mjölken?

Men det var trevligt igår. Tror jag.

Advent

Nu är det adventsfint i min lägenhet. För första gången sen jag flyttade in här för drygt tre år sedan bor jag hemma och kan njuta av adventsljusstakar, stjärnor och allmänt adventsmys. Idag köpte jag en krans som jag ska sätta upp på dörren och en ljusslinga att sätta på balkongräcket.

Jag åt lunch med min handledare idag och vågade faktiskt prata om framtiden och säga att jag inte var så säker på att doktorerandet var något för mig. Hon förstod och vi kunde prata om vad jag kanske kan göra istället. Det kändes skönt, jag har haft känslan av att jag sviker dom om jag inte fortsätter men hon verkade ta det bra och ha mitt bästa för ögonen. Hon sa till och med att hon inte skulle rekommendera någon att doktorera idag med det läget som är inom forskarvärlden. Så nu ska jag ta och kolla upp hur jag enklast får en legitimation som biomedicinsk analytiker, dom ska starta upp en sådan utbildning här i Linköping nästa höst så det kanske går att kompletteringsläsa enstaka kurser bara, för det mesta har jag ju redan läst.