Dåligt bemött

En vän till mig var här igår och hjälpte mig att röja upp efter tisdagens härjningar. Hon hade med sig mat och var allmänt jättesnäll. Under kvällen började jag må mer och mer dåligt och kontaktade tillslut psykakuten för att höra om jag kunde få något som hjälp att klara natten. Jag hade tidigare under dagen fått ett e-recept på theralen men jag var inte människa nog att gå ut och hämta det så jag hade inget hemma. Och på i telefon får jag prata med den mest otrevliga sjuksköterska jag har stött på. Hon sa att det är ju mitt eget val vad jag väljer att göra så vill jag skada mig eller ta livet av mig så gör det och ring inte hit och stör. Jag bryter ihop och min vän ringer upp och är jättearg. Då säger sjuksköterskan att hon inte tycker om att prata med personlighetsstörda personer! Hallå, du jobbar på psykakuten!!! Till slut får vi prata med en annan person där och det slutar med att jag får komma dit och hämta medicin. Jag blir så trött och ledsen över att bli bemött som ett hopplöst fall som bara är ivägen. Tror dom att jag väljer att må dåligt?

Bakslag

Nu har jag haft mitt första rejäla bakslag på flera månader. Jag tänker inte gå in på några detaljer men det är bland det värsta jag har gjort i självskadeväg. Jag mår jättedåligt och ligger mest i sängen och försöker tänka mig bort. Jag har inte tid med detta nu, till helgen har vi en stor konsert och hela min familj kommer och sen ska jag åka upp till Jämtland i nästan två veckor och gå på dop. Det är så typiskt mig, så fort jag har flera roliga saker inplanerat så går det åt pipan.

Ont

Jag har en sjukdom som gör att min bindväv inte riktigt fungerar som den ska. Detta yttrar sig i form av överrörliga leder som i sin tur ger värk, inte bara i lederna utan också i den omkringliggande vävnaden. Det har varit ganska lugnt på värkfronten ett tag men sedan några dagar tillbaka har jag nu rejält ont i mina axlar, jag kan knappt lyfta armarna över axelhöjd. Detta är förstås jobbigt och påverkar resten av mitt mående negativt, jag som redan var nere i en svacka. Jag vet inte heller varför jag har ont just nu, jag har inte gjort något som jag kan koppla värken till. Jag hängde visserligen tvätt förra veckan men kan inte påminna mig att det var efter det värken kom. Att det kommer så här till synes utan anledning gör att jag oroar mig för att hela jag håller på att bli sämre och det vill jag inte. Det känns som om jag inte orkar med fler motgångar just nu så min kropp får gärna fungera ett tag till, tack.

Ljus i mörkret

En vän kom med ett fint ljus till mig igår. Det ska jag tända när jag mår dåligt och tänker på att skada mig själv, när jag ser ljuset ska jag tänka på min vän och försöka stå emot viljan att göra mig själv illa. För jag är värd bättre.

Sång

Jag har alltid haft svårt med medveten närvaro, som det fokuseras mycket på i DBT, men när jag sjunger är tankarna verkligen där och då och ingen annanstans. Idag har jag haft första sånglektionen, solosång i grupp som jag började med för ett år sedan men var tvungen att hoppa av när jag blev skickad till Sundsvall. Vi är fyra stycken som sjunger uppsjungning och övningar tillsammans men sen har en egen sång att jobba individuellt med. Det är roligt och jag älskar att få sjunga sånt jag annars aldrig skulle få möjlighet att prova, nu fick jag en italiensk aria att jobba med. Det är samma sak i kören, jag kan vara i nuet på ett helt annat sätt under körövningarna, det blir som att jag glömmer bort hur jobbigt det är att leva. När jag var inlagd fick jag ibland permission för att gå på en övning och då kunde jag komma på i slutet att visst fan, jag ska tillbaks till avdelningen igen. Jag tror att det är bra att i alla fall ha någonting som gör att man kan glömma bort allt det jobbiga, man behöver en paus från det ibland för att inte gå under helt.

Tvivel

Jag klarar nog inte det här. Inte själv i alla fall och vem ska hjälpa mig när jag inte ens vet vad som behövs? Ska träffa psykologen först på tisdag, han hade ingen tid den här veckan. Men det känns som om jag måste ha mer stöd än bara terapi, det räcker inte med bara en kontakt per vecka. Det har blivit uppenbart de här senaste dagarna. Smekmånaden är över nu, jag har varit hemma från Sundsvall i drygt tre månader och vardagen börjar tränga sig på. Jag önskar att jag bara kunde sluta finnas men det går ju inte. Samtidigt har jag ju saker jag vill göra framför mig så varför är det så svårt just nu? Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att leva ett normalt liv. Jag tvivlar på mig själv som människa.

Orka

Ska orka, måste orka. Men det är svårt. Jag har flera saker att se fram emot de närmaste veckorna men paradoxalt nog gör det att det blir svårare att stå ut. Kanske för att jag har press på mig att vara normal och göra saker som alla andra gör, kan inte släppa allt vind för våg. För det är just vad jag ibland känner att jag vill göra. Bara släppa kontrollen och sluta finnas. Men det får jag inte, jag måste hålla ihop nu. Jag tar en dag i taget och koncentrerar mig på att skjuta upp beslut och handlingar så långt det bara går. Förhoppningsvis vänder det under tiden.

Ensamhet och tvåsamhet

Det känns alla mina kompisar har gått in i förhållanden det senaste året och jag är ensam kvar som singel. En håller precis på att bli sambo och en annan väntar sitt första barn. Men jag då? Visserligen letar jag inte just nu och jag känner mig inte alls desperat men alla dom vilda utekvällarna med tjejkompisar som jag hade hoppats på när jag väl kom ut från psyket lär det ju inte bli något av. Och kompisar som är sambos drar jag mig för att ringa en lördagkväll när jag egentligen skulle behöva prata, jag vill inte störa i myskvällen. Så jag sitter hemma med katterna och mår dåligt i min ensamhet. Usch vad detta lät dystert men lite så är det just nu. Jag var på en fest igår men gick hem ganska tidigt för jag kände att jag inte riktigt passade in. Visst, jag hade jättetrevligt men efter ett tag kunde jag liksom inte fortsätta att hänga på dom jag träffat tidigare och jag är usel på att ta för mig när det gäller att träffa nya människor så jag backade, ungefär som en katt som träffar en annan katt och känner sig underlägsen. Jag viker undan, väljer att gå för mig själv och på ett sätt väljer jag ju ensamheten, men jag är så otroligt rädd för att bli ratad och bortvald att jag inte vågar försöka. Och då är det inte lätt att lära känna nya människor. Å andra sidan har jag ganska många vänner men alla drömmer väl om att hitta den rätte och då måste man ju våga försöka i alla fall.

Suck av lättnad

Avsaknaden av ett litet lila streck gör att jag drar en djup suck av lättnad.

En plan!

Var till psykologen igår, han som jag hade som DBT-terapeut innan jag blev skickad till Sundsvall. Och han hade en plan! Han ville inte fortsätta med DBT utan istället köra mentaliseringsbaserat och det känns helt rätt. Jag var aldrig helt förtjust i DBT, det var för mycket fokus på självskador och det tog all terapitid att gå igenom veckokorten. Jag myntade dessutom ett eget begrepp som motsats till DBTs wisemindbeslut, nämligen bajsmindbeslut. Det är när man är helt på det klara med att beslutet är fel på alla sätt men man ändå väljer att göra det. Och det passade liksom inte in i DBTs värld. Jag är inte heller såld på mindfullnessövningar, hur ska jag må bättre genom att sitta och observera en mandarin liksom. Nej, det här känns bra, jag hoppas att det vänder nu.

Svårt nu

Det är svårt att hitta ord och blogga nu. Jag kämpar för att hålla mig på fötter, ligger mest i sängen under dubbla täcken och funderar. Dagar och nätter flyter ihop, jag försöker i alla fall vara vaken när det är ljust. Har inte varit ute på flera dagar, men idag måste jag gå och handla. Duschade i alla fall igår kväll så jag kan visa mig i affären. Det är tio minusgrader ute och jättevackert men det spär bara på mitt dåliga mående. Vet inte vad jag ska göra med mitt liv, vet inte om jag vill göra något med mitt liv.