Egen remiss

Så har jag då äntligen fått tummen ur och skrivit den där förbaskade remissen. Men det var lite klurigt, har ju aldrig skrivit någon remiss förut. Ska man titulera sig själv som pat eller med namn? Jag valde att skriva i jag-form, det kändes bäst så. Den är nog mest lik ett brev men jag hoppas att det duger. Chefsöverläkaren ringde förresten imorse och lät sur över att jag inte stannade kvar på REDA, för dom har ju så mycket resurser. Det ska väl han skita i, sa Stina när jag sen pratade med henne, dom kan ju ändå inte erbjuda det du vill ha. Han var också noga med att påpeka att jag minsann inte säkert kunde få dom kontakter jag har bett om, men det fattar väl jag också. Men ska det vara så svårt för dom att bjuda till lite och försöka göra det så bra som möjligt?

Förkyld

Mitt huvud känns som en medicinboll, hjärnan går inte att använda och bihålorna är liksom för små. Jag hatar att vara förkyld. Som tur är har jag inte ont i halsen men det känns ändå som om morgondagens extra repetition med kören ligger i farozonen. Hoppas att det blir bättre tills på lördag då vi ska ha adventskonsert. Jag skulle göra en massa idag, ta Pysen till djurkliniken för vaccination, gå ner på biblioteket och kopiera papper, sätta mig och skriva den där remissen, gå till apoteket. Istället har jag sovit och tittat på en urgammal repris av "Doktorn kan komma".

Snö

Inatt har det snöat i Linköping. Det gjorde mig glad när jag slog upp persiennerna imorse. Eller imorse och imorse förresten, klockan var halv elva. Men jag var trött för jag kom hem ganska sent efter en mysig kväll hos Helena och sen kunde jag inte somna. Dessutom är jag förkyld. Snön gör i alla fall att det blir ljusare ute och det för med sig att det blir ljusare i mig också. Norrlänning som jag är.

Återkallelse av körkort

Enligt vägverkets trafikmedicinska föreskrifter ska varje psykisk störning som yttrar sig i avvikande beteende, förändrad impulskontroll, uttalade brister i fråga om omdöme eller anpassningsförmåga bedömas från trafiksäkerhetssynpunkt. Sjukdom och störning som bedöms innebära en trafiksäkerhetsrisk utgör hinder för innehav. Vidare ska vid personlighetsstörning särskilt uppmärksammas paranoid, schizotyp, antisocial, borderline och narcissistisk personlighetsstörning.

GAH. Länsstyrelsen anser att jag är en trafiksäkerhetsrisk för att jag har diagnosen borderline med självskadehandlingar och anser att jag har en allvarlig impullskontrollstörning. Att jag aldrig har råkat ut för någonting i trafiken eller utsatt någon annan för fara med mina självskadehandlingar (det hörs ju på namnet, det är mig själv jag vill åt och ingen annan) verkar inte spela någon roll. Inte heller ett läkarintyg från min läkare i Sundsvall som sa att han inte tyckte det fanns några hinder för mitt körkortsinnehav. Nej då, det är bättre att lita på konsultläkare som aldrig har träffat mig. Det känns lite som jag blir idiotförklarad. Jag har skrivit en överklagan men tills vidare har jag alltså inget körkort.

Detta ihop med annat (jag har till exempel fortfarande ingen kontakt på psyk) gör att jag är lite låg just nu. Men jag kämpar på och försöker ta dagen som den kommer.

Konstiga katter

Med anledning av Innies blogginlägg om sina djur visar jag här hur det såg ut vid matbordet här hemma tidigare idag när middagen var klar och vi satte oss till bords för att äta. Mina katter Pysen och Pärlan vill gärna vara med överallt, framför allt om det vankas mat.

Älgsafari

Underbara Stina

Det finns guldkorn inom den psykiatriska vården i Linköping. Människor som gör saker som dom inte måste utan av viljan att hjälpa till. Jag fick ett telefonsamtal av Stina igår, hon hade kollat upp vilka möjligheter jag hade att få den vård jag så väl behöver. Rådet var av avlista mig från den vårdcentral jag tillhör och oberoende söka mig till den psykiatriska öppenvården. Och hon skulle prata med sin chef så att dom ska få till en så bra lösning som möjligt för mig, så jag får tillbaka de behandlare jag hade innan jag blev skickad till Sundsvall. Det är ju egentligen självklart att man ska ta hand om ivägskickade patienter på bästa sätt när dom kommer hem igen men i praktiken fungerar det inte på det viset. Det känns som om dom bara försökte bli av med mig genom att förflytta problemet 70 mil norrut.

Hemma

Jag är nu ensam hemma i villan jag har växt upp i, där jag bodde i 18 år. Det är jätteskönt att vara hemma, jag kan liksom ta en time-out och behöver egentligen inte tänka på vad jag måste göra och att jag borde ta tag i mitt liv. Men samtidigt känns det som att tiden liksom har sprungit ifrån mig. Jag flyttade härifrån för tio år sedan men när jag kommer hem har dom åren nästan försvunnit. Vad har jag gjort under den tiden, hur kan det ha gått så många år? Det känns som om jag har slösat bort en massa tid utan att göra något vettigt och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill göra "när jag blir stor". Men jag kanske redan har blivit stor. Men det känns inte så, och jag vill inte att det ska vara så. Jag kan tänka att jag skulle vilja göra det och det men sen kommer hopplöshetskänslan och jag tycker att det är försent, att jag är för gammal. Men jag hoppas att jag så småningom kan lägga ifrån mig dom tankarna så jag kan göra det jag vill i livet. Men det måste nog till en rejäl höjning av självkänslan innan jag vågar.