2008

Så här i årets sista skälvande timmar tänkte jag ge en liten sammanfattning. 2008 var året då jag var nere på botten och förhoppningsvis vände. Jag blev skickad till den sista instansen för hopplösa psykfall, rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Där var jag åtta månader och hatade varje sekund. Ingen ska komma och inbilla mig att det var rätt att skicka mig att dela avdelning med dömda brottslingar bland personal som inte visste anledningen till att jag var där. Jag kom därifrån till slut i alla fall och nu går jag in i det nya året med en förhoppning om att livet ska bli lite lättare, att jag ska se en mening med att leva och att jag ska få må så pass mycket bättre att jag kan sluta skada mig själv. Jag tror inte att det kommer att bli lätt men det måste bara gå.

Ensam

Jag har vänner och familj, jag vet. Men ändå känner jag mig så otroligt ensam. Är det någon som bryr sig om att jag finns, egentligen?

Himlen kan vänta

Har just sett sista avsnittet av SVT:s dokumentär Himlen kan vänta. Jag slås av vilken framtidstro och vilket hopp som de medverkande utstrålar, i Helenas fall ända in i det sista. Flera gånger under seriens åtta avsnitt har den förbjudna tanken slagit mig, varför inte jag? Varför drabbas inte jag av en obotlig cancer? Det är hemskt att tänka så men ändå så gör jag det. Jag vill inte dö, tror jag, men jag orkar liksom inte leva heller. Så det skulle vara så mycket enklare om jag slapp bestämma själv. Och då skulle jag kanske ändra mig och plötsligt vilja ha en framtid. För som det är nu har jag oerhört svårt att se längre fram än ett par veckor i taget. en vän till mig vill att jag ska följa med ut och resa i höst men jag är livrädd för att göra upp planer så långt framåt. Jag skulle vilja vilja, där ungefär står jag inför tanken på att jag ska ha ett liv som alla andra. Och hur ska jag hitta den viljan?

Nu har vi jul här i vårt hus...

En av våra antika julgranskulor som

har en självklar plats i granen

.

Granen är klädd och lutar bara lite, julskinkan är griljerad och av-smakad, huset är nystädat och kakorna bakade. Brorsan och jag gnabbas traditionsenligt om vilka förskoletomtar som inte borde få stå framme och mamma suckar över allt som måste göras. Allt är som det ska. Jag önskar alla en riktigt trevlig julafton, själv hoppas jag hinna med ett varv i skidspåret innan allt ätande börjar. Det ska bli intressant att se hur jag ska klara julbordet imorgon med min lilla magsäck men jag får väl rikta in mig på det godaste.

Brorsans mer omdiskuterade julgransprydnad,

förmodligen tillverkad någon gång i fyraårsåldern

Julhandel och funderingar

Idag har jag sprungit eller, nej jag har faktiskt tagit det ganska lugnt, på stan och fixat de sista julklappsinköpen. I år är det nog jag som har rollen i familjen som den som vet innehållet i de flesta paket, jag har julhandlat i omgångar med både mamma, pappa och brorsan. Det var inte så hysteriskt som väntat på stan och vi fick till och med ett fikabord på ett av stans största fik utan att stå i kö för det. Det var dessutom trevlig stämning på stan, alla expediter var glada och det var lätt att få hjälp med inköpen när vi behövde det.

Än så länge känns det helt okej att vara hemma, jag har dessutom sovit ordentligt flera nätter i rad nu. Visserligen med en rejäl dos Theralen men utan insomningstablett. Och utan ångest. Den brukar annars alltid smyga sig på så här vid jul, jag påminns om både bra och dåliga jular och tankarna kan bli jobbiga. Men vi har en ganska kravlös och lättsam jul i min familj utan stora släktsammankomster och annat som kräver att man måste vara på topp och låtsas som om allt är bra. Men det är klart att lite mask blir det ändå, jag kan inte låta bli att fundera på vad jag vill med mitt liv egentligen. Som min läkare i Sundsvall uttryckte det, "när ska du sluta skolka från livet?". Men på ett sätt är det ju bekvämt att göra det men å andra sidan är det så otroligt skönt att få bestämma över sig själv och inte vara utlämnad till Dom Som Har Nycklarna. Tankarna går ändå i banor som vad hade hänt om jag inte orkat ta tag i mig själv utan fortfarande varit i Sundsvall bland tvångshandskar och isoleringsceller. Och har jag verkligen tagit tag i mig själv på riktigt eller är det bara som jag tror och är det egentligen så bra som det verkar utåt? Folk säger till mig att jag ser så pigg ut och att jag verkar må så mycket bättre men är det verklighet? Jag kanske bara har blivit ännu bättre på att upprätthålla fasaden, även för mig själv. Och då undrar jag vad som händer den dagen fasaden spricker, om jag hamnar tillbaka i helvetet igen eller om jag inte faller lika hårt som förra gången. Men jag har tidigare överskridit vissa gränser och då blir det ju lättare att göra det igen när paniken kommer. Det jag hoppas är att jag aldrig mer ska känna sån bottenlös förtvivlan att det enda alternativet är att göra mig själv illa utan att jag ska kunna hantera känslorna innan dom blir omöjliga att ta hand om. Men jag tror inte att jag klarar det ensam.

Hemmaspa

Eftersom jag tyvärr saknar badkar i min lägenhet gör jag mammas och pappas nyrenoverade badrum till mitt eget hemmaspa när jag kommer hem och hälsar på. Varmt vatten, (pappa får elda i pannan), levande ljus och en lyxig badbomb från Lush och jag kan ligga och njuta länge. Att ta hand om sig själv tror jag är en viktig sak för att man ska må bra och jag är nog som många andra ganska dålig på det i vardagen. Men det behövs inte så mycket egentligen så jag ska verkligen försöka bättra mig. Ett nyårslöfte kanske, att försöka bara göra saker som är bra för mig. Mer om det närmre nyår men jag ska fundera på det.

Kallelse

Nu har jag äntligen fått en tid för "orienterande samtal och behandlingsplanering" hos den psykolog jag hade innan jag blev skickad till Sundsvall. Den sjunde januari ska jag dit. Jag hoppas att det blir ett bra möte och att vi kommer fram till en fungerande plan för mig.

Annars håller jag på att packa idag, ikväll tar jag nattåget upp till Jämtland. Det är lite segt att sitta hela natten men eftersom jag tar katterna med mig finns det inga liggplatser. Men jag tar med mig en god bok och bra musik så ska det nog gå bra.

Lussefika

Igår bjöd jag på lussefika hemma i min lägenhet. Jag hade bjudit människor från olika delar av mitt liv och det kom precis så många som jag hade sittplatser till! Jag tycker att det är trevligt att bjuda hem mycket folk och tror att det är roligt för dom som kommer också att det inte bara är folk dom känner sen tidigare. Lite synd dock att inga kompisar från mitt liv innan sjukdomen kunde komma. Jag hoppas att det var en tillfällighet och inte så att dom inte vill träffa mig mer, för jag vill gärna hålla kontakten med dom. Nu är vi visserligen i olika faser av livet, dom med hus och småbarn, men det måste ju gå att umgås ändå.

Artikel och webbTV

Nu finns artikeln och TV-inslaget om mig på Östgötacorrespondentens hemsida. Där finns också artikeln om Elina. Jag var lite skraj för det filmade inslaget men det blev jättebra tycker jag! Jag kan till och med vara lite nöjd med hur jag ser ut, dom har filmat ur bra vinklar och fokuserat på ögonen som jag faktiskt tycker om hos mig själv. Jag hoppas att det här drar igång debatten här i Linköping för jag lider med dom som liksom jag blir stämplade som hopplösa fall och skickade till rättspsyk.

Intervju

Idag har jag blivit filmad och intervjuad för Correns nyheter. Det kommer att sändas imorgon, då kommer också artikeln som handlar om Elina och där även jag är med på ett hörn. Det gick bra, även om jag inte direkt är bästa kompis med kameran. Men det är viktigt i alla fall att fler får veta hur det egentligen är på rättspsyk och att det inte är någon bra lösning att skicka självskadepatienter dit.

Sen när jag hade ångan uppe lyckades jag äntligen pallra mig iväg till veterinären med Pysen för påfyllnadsdos av vaccin. Där köpte jag dietmat åt honom också, för han är lite tjock. Problemet är bara att se till att han inte äter upp Pärlans mat utöver sin egen.

Energifattig

Jag har inte mycket energi nu för tiden. Sover jättemycket och kan ibland behöva gå och lägga mig mitt på dan och sova nån timme. Allt jag ska göra känns övermäktigt, jag får tvinga mig själv för att ta tag i saker. Å nej, måste jag både gå till apoteket och posta ett brev, liksom. Jag vet inte varför det är så här, men när livet känns jobbigt blir väl allting jobbigt. Men jag försöker bita ihop och inte helt tappa kontakten med verkligheten, även om det är svårt. Jag ska klara mig över jul i alla fall, får dela upp livet i små delmål.

Dagen efter

Vaknar vid två med tunga som sandpapper och ett huvud som bankar. Är inte ensam i min säng. Ölburkar överallt, muggar, glas, gamla chips. Klibb på golvet, någon har satt ett handavtryck på köksfönstret. Hela skivsamlingen i högar utan sina fodral, vem har druckit upp mjölken?

Men det var trevligt igår. Tror jag.

Advent

Nu är det adventsfint i min lägenhet. För första gången sen jag flyttade in här för drygt tre år sedan bor jag hemma och kan njuta av adventsljusstakar, stjärnor och allmänt adventsmys. Idag köpte jag en krans som jag ska sätta upp på dörren och en ljusslinga att sätta på balkongräcket.

Jag åt lunch med min handledare idag och vågade faktiskt prata om framtiden och säga att jag inte var så säker på att doktorerandet var något för mig. Hon förstod och vi kunde prata om vad jag kanske kan göra istället. Det kändes skönt, jag har haft känslan av att jag sviker dom om jag inte fortsätter men hon verkade ta det bra och ha mitt bästa för ögonen. Hon sa till och med att hon inte skulle rekommendera någon att doktorera idag med det läget som är inom forskarvärlden. Så nu ska jag ta och kolla upp hur jag enklast får en legitimation som biomedicinsk analytiker, dom ska starta upp en sådan utbildning här i Linköping nästa höst så det kanske går att kompletteringsläsa enstaka kurser bara, för det mesta har jag ju redan läst.

Egen remiss

Så har jag då äntligen fått tummen ur och skrivit den där förbaskade remissen. Men det var lite klurigt, har ju aldrig skrivit någon remiss förut. Ska man titulera sig själv som pat eller med namn? Jag valde att skriva i jag-form, det kändes bäst så. Den är nog mest lik ett brev men jag hoppas att det duger. Chefsöverläkaren ringde förresten imorse och lät sur över att jag inte stannade kvar på REDA, för dom har ju så mycket resurser. Det ska väl han skita i, sa Stina när jag sen pratade med henne, dom kan ju ändå inte erbjuda det du vill ha. Han var också noga med att påpeka att jag minsann inte säkert kunde få dom kontakter jag har bett om, men det fattar väl jag också. Men ska det vara så svårt för dom att bjuda till lite och försöka göra det så bra som möjligt?

Förkyld

Mitt huvud känns som en medicinboll, hjärnan går inte att använda och bihålorna är liksom för små. Jag hatar att vara förkyld. Som tur är har jag inte ont i halsen men det känns ändå som om morgondagens extra repetition med kören ligger i farozonen. Hoppas att det blir bättre tills på lördag då vi ska ha adventskonsert. Jag skulle göra en massa idag, ta Pysen till djurkliniken för vaccination, gå ner på biblioteket och kopiera papper, sätta mig och skriva den där remissen, gå till apoteket. Istället har jag sovit och tittat på en urgammal repris av "Doktorn kan komma".

Snö

Inatt har det snöat i Linköping. Det gjorde mig glad när jag slog upp persiennerna imorse. Eller imorse och imorse förresten, klockan var halv elva. Men jag var trött för jag kom hem ganska sent efter en mysig kväll hos Helena och sen kunde jag inte somna. Dessutom är jag förkyld. Snön gör i alla fall att det blir ljusare ute och det för med sig att det blir ljusare i mig också. Norrlänning som jag är.

Återkallelse av körkort

Enligt vägverkets trafikmedicinska föreskrifter ska varje psykisk störning som yttrar sig i avvikande beteende, förändrad impulskontroll, uttalade brister i fråga om omdöme eller anpassningsförmåga bedömas från trafiksäkerhetssynpunkt. Sjukdom och störning som bedöms innebära en trafiksäkerhetsrisk utgör hinder för innehav. Vidare ska vid personlighetsstörning särskilt uppmärksammas paranoid, schizotyp, antisocial, borderline och narcissistisk personlighetsstörning.

GAH. Länsstyrelsen anser att jag är en trafiksäkerhetsrisk för att jag har diagnosen borderline med självskadehandlingar och anser att jag har en allvarlig impullskontrollstörning. Att jag aldrig har råkat ut för någonting i trafiken eller utsatt någon annan för fara med mina självskadehandlingar (det hörs ju på namnet, det är mig själv jag vill åt och ingen annan) verkar inte spela någon roll. Inte heller ett läkarintyg från min läkare i Sundsvall som sa att han inte tyckte det fanns några hinder för mitt körkortsinnehav. Nej då, det är bättre att lita på konsultläkare som aldrig har träffat mig. Det känns lite som jag blir idiotförklarad. Jag har skrivit en överklagan men tills vidare har jag alltså inget körkort.

Detta ihop med annat (jag har till exempel fortfarande ingen kontakt på psyk) gör att jag är lite låg just nu. Men jag kämpar på och försöker ta dagen som den kommer.

Konstiga katter

Med anledning av Innies blogginlägg om sina djur visar jag här hur det såg ut vid matbordet här hemma tidigare idag när middagen var klar och vi satte oss till bords för att äta. Mina katter Pysen och Pärlan vill gärna vara med överallt, framför allt om det vankas mat.

Älgsafari

Underbara Stina

Det finns guldkorn inom den psykiatriska vården i Linköping. Människor som gör saker som dom inte måste utan av viljan att hjälpa till. Jag fick ett telefonsamtal av Stina igår, hon hade kollat upp vilka möjligheter jag hade att få den vård jag så väl behöver. Rådet var av avlista mig från den vårdcentral jag tillhör och oberoende söka mig till den psykiatriska öppenvården. Och hon skulle prata med sin chef så att dom ska få till en så bra lösning som möjligt för mig, så jag får tillbaka de behandlare jag hade innan jag blev skickad till Sundsvall. Det är ju egentligen självklart att man ska ta hand om ivägskickade patienter på bästa sätt när dom kommer hem igen men i praktiken fungerar det inte på det viset. Det känns som om dom bara försökte bli av med mig genom att förflytta problemet 70 mil norrut.

Hemma

Jag är nu ensam hemma i villan jag har växt upp i, där jag bodde i 18 år. Det är jätteskönt att vara hemma, jag kan liksom ta en time-out och behöver egentligen inte tänka på vad jag måste göra och att jag borde ta tag i mitt liv. Men samtidigt känns det som att tiden liksom har sprungit ifrån mig. Jag flyttade härifrån för tio år sedan men när jag kommer hem har dom åren nästan försvunnit. Vad har jag gjort under den tiden, hur kan det ha gått så många år? Det känns som om jag har slösat bort en massa tid utan att göra något vettigt och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill göra "när jag blir stor". Men jag kanske redan har blivit stor. Men det känns inte så, och jag vill inte att det ska vara så. Jag kan tänka att jag skulle vilja göra det och det men sen kommer hopplöshetskänslan och jag tycker att det är försent, att jag är för gammal. Men jag hoppas att jag så småningom kan lägga ifrån mig dom tankarna så jag kan göra det jag vill i livet. Men det måste nog till en rejäl höjning av självkänslan innan jag vågar.

Vänner är livet

Vad vore man utan vänner? Jag håller febrilt på att återuppliva mina gamla vänskapsrelationer som har blivit försummade när jag varit i Sundsvall. Det finns många jag skulle vilja bli nära igen med det är svårt att hitta tider att träffas, de flesta har ju andra liv och jag känner mig konstig och påträngande.

Elina och jag har i alla fall funnit varandra ordentligt nu på sistone. Det är jättekul, jag hoppas bara att det fungerar även på distans men vi får se till att träffas när vi kan.

Underbara kör

Igår kväll var jag på övning med min fina kör Linköpings kammarkör, http://www.kammarkoren.com/, för första gången på jag vet inte hur länge. Och det var helt underbart. När jag sjunger fladdrar inte tankarna iväg som annars utan jag kan fokusera och verkligen vara i nuet. Jag trivs med människorna och kan vara mig själv, jag har lärt känna dom på egen hand och vet att jag är behövd och välkommen. Jag hoppas verkligen att jag inte sumpar det den här gången.

En till

Så har psykiatrin i Linköping skickat ytterligare en självdestruktiv tjej till rättspsyk i Sundsvall. Suck. Det värsta är att dom inte vet vad dom skickar patienterna till. Dom tror att det är speciella avdelningar för självskadare och att man får specialiserad behandling men så är det ju inte. Man sitter tillsammans med kvinnomisshandlare och personer dömda för narkotikabrott och annat och i alla fall min behandling uppgick till 45 minuter psykolog i veckan. Jag talade om detta för läkaren jag var till igår och han blev förvånad över att det var så, det trodde han inte. Det kanske vore på sin plats med lite insidesinformation till dom ansvariga, men tyvärr tror jag inte att det hjälper. Jag kan bara hoppas att det går bra för henne och att det blir så bra som möjligt.

Prestationsångest

Jag får prestationsångest av i princip allt, inklusive av att blogga. Så när jag läser andras fantastiska bloggar, till exempel Innies http://tankestormar.blogspot.com/ (beskrivingen av avdelningen är klockren!) och Helenas http://tankarviarymden.blogspot.com/ så drabbas jag av den där välbekanta känslan av att jag inte är tillräckligt bra. Jag skriver dåligt och om tråkiga saker som ingen har någon lust att läsa om och så vidare och så vidare. Men det borde jag egentligen strunta i, jag skriver ju för mig själv i första hand. Så om det är någon som läser det här så får ni nog stå ut med att det ibland går lång tid mellan inläggen och om det handlar om banala saker. Mitt liv är just nu inte roligare än så här och jag kämpar som ett djur för att hålla mig på fötter och då är det inte alltid så lätt att författa en lång och spirituell bloggtext.

Inställd fika

Jag skulle fikat med en kompis idag men imorse meddelade hon att hon inte kunde för hon hade fått ett I. Dessa förhatliga bokstäver. När man är inlagd på psyk betyder I att man måste vara INNE på avdelningen hela tiden, P att man får gå ut med PERSONAL och F att man har FRIGÅNG. Det senaste kan också begränsas tidsmässigt och heter ofta "enligt överenskommelse". Dessa bokstäver ändras efter hur man uppträder och hur man mår men ibland sitter dom kvar bara för att dom glömmer att ändra på ronden och har man då ett I är det bara att stanna inne. Man kan också få P med anhörig eller vissa vänner, den här bokstavsleken är nästan en hel vetenskap.

Hemma!

Äntligen hemma. Jag kom hem i tisdags kväll med tåget, fick hem katterna och ska försöka bo in mig. Igår gick jag bara omkring och gjorde ingenting, njöt av att vara ensam. Den 16:e har jag en läkartid på REDA-kliniken, hos en läkare jag haft alltför mycket att göra med tidigare och som jag faktiskt är lite rädd för att träffa. Sist vi pratade skällde han ut mig efter noter, det var ingen trevlig upplevelse. Hoppas att både han och jag har gått vidare sen dess men jag ser ändå inte fram emot att gå dit. Varför kan jag inte få de kontakter jag har haft tidigare och som jag vet fungerar?

Fri

Inatt blir jag en fri människa. Mitt LPT löper ut för första gången på två år, det känns otroligt skönt men skrämmande på samma gång. Nu är det ingen annan som har ansvaret längre, utan det är upp till mig. Tyvärr har dom klantat sig ytterligare här så jag måste stanna en hel vecka till för att få mina avslutande samtal med läkare och psykolog. Eller måste och måste, jag kan ju åka om jag vill men då säger dom att jag får skylla mig själv att jag inte får någon påtryckning härifrån på psykiatrin i Linköping. Så det känns inte som jag har något direkt val.

Frustration

Jag tror inte att det är sant. Idag fick min läkare här ett mejl från REDA-kliniken, den privata klinik i Linköping som sköter den psykiatriska öppenvården åt min vårdcentral. Det dom kunde erbjuda var en remiss till DBT som förmodligen kommer att börja under våren 2009. Men till dess då? Här har jag varit inom psykiatrin i över tre år med medicindelning och täta kontakter, varit slutenvårdad de senaste två åren och så ska jag komma hem helt utan support.

Jag ger upp och försöker klara mig själv istället men jag är tveksam till hur det kommer att fungera.

Fortfarande ovisst

Det är inte klart än med vad jag ska få för stöd och kontakter när jag kommer hem. Och om en vecka löper mitt LPT ut och om dom inte förnyar det så tror jag att jag skiter i alla kontakter och försöker klara mig själv. Ska det vara så här besvärligt så kan det lika gärna vara, då känner jag mig ändå inte välkommen. Jag vill bara hem men jag är lite orolig för hur det ska gå.

Förra veckan var jag i Stockholm och gjorde en gastric by-pass. På så sätt hoppas jag ge mig själv möjlighet att på sikt tycka om mig själv och få bättre självkänsla. Det kanske låter ytligt men jag har verkligen lidit av min övervikt i tjugo år och jag kommer inte längre med mitt mående utan att ta tag i den biten. Så nu lever jag på soppa i tre veckor, det är lite enformigt.

Oönskad

Jag trodde aldrig att det skulle vara så här svårt att få en fungerande kontakt med öppenvården i Linköping nu när jag ska hem. Jag var ju inne i systemet bara för åtta månader sedan! Men dom har tydligen gjort någon omorganisation av öppenvården under tiden jag har varit inlagd och då har jag så att säga bara flutit med mina gamla kontakter. Men nu när jag har varit borta ett tag måste jag tydligen börja om via vårdcentralen!!! Hur sjukt är inte det? Ska jag gå dit och få en remiss och sedan behöva vänta i ett par månader för att få komma till öppenvården? Dessutom har min vårdcentral ingått ett avtal med en privat psykiatrisk vårdgivare som jag inte har varit i kontakt med någon gång under min sjukdomstid. Dit går jag bara inte, jag känner till två av läkarna där och det är inga jag vill träffa igen. Så just nu känns allt väldigt tungt, jag känner mig väldigt ovälkommen hem och bröt ihop igår för första gången på flera månader. Det känns som om dom lika gärna kan lämna mig direkt härifrån till akuten, det är ju nu när jag kommer hem som jag verkligen behöver stöttning för att klara mig.

Saker jag inte kommer att sakna med rättspsyk

• Att bli väckt av tillsyn varje morgon klockan sex
• Att behöva lämna drogtest med jämna mellanrum
• Att passera fyra låsta dörrar för att få sticka och virka
• Att få sitt signalement nedskrivet varje gång man ska gå ut
• Att få sina saker genomsökta av personal
• Att jämt äta med plastbestick

Plus tusen andra saker som jag stör halvt ihjäl mig på. Men det är nära nu, kontakt är skapad med Linköping så det borde inte dröja så länge innan jag får komma hem.

Drömlista

Jag gjorde en drömlista häromdagen. Och insåg när jag var färdig att det ingenstans på listan fanns några drömmar som har med mitt doktorerande att göra. Jag drömmer inte om att disputera, leda en forskargrupp, bli professor eller få nobelpriset. Så jag har i princip bestämt mig för att göra något annat när jag väl börjar jobba igen, jag kan inte lägga ner min tid på någonting som jag egentligen inte har lust med. Jag skulle vilja fortsätta jobba med forskning men inte som doktorand. Det var faktiskt ganska skönt att inse det för jag har gått och grubblat länge på vad jag vill göra. Och jag har andra drömmar, att spela fiol på folkhögskola till exempel, och jobba för Läkare utan Gränser.

Panik i skogen

I lördags fick jag plötsligt panik och visste inte vad jag skulle ta mig till. Råden från personalen var väl inte så givande så jag bestämde mig för att gå ut och gå lite. Vilket resulterade i att jag gick ut i skogen och käkade röd flugsvamp. Inte så smart kanske men det kändes rätt just då. Jag åt bara lite så jag kände aldrig av det men ändå. Det är konstigt vilka saker jag kan göra för att lugna mig själv, hur kommer jag på allt liksom?

Glädje

Jag pratade med en vän igår och blev så glad. Hon har lämnat sitt självdestruktiva liv bakom sig, flyttat och börjat läsa på folkhögskola och lät så sprudlande av liv att jag blev smittad själv. Fast l jag blev lite sorgsen också, hon har ju flyttat långt bort. Och avundsjuk jag kände att jag nu måste ta tag i mitt liv och göra sånt som är roligt i första hand och försöka komma bort från det här livet som ju faktiskt inte är så mycket att ha.

Det var rond idag och jag ska få komma hem snart, bara dom kan ordna en kontakt i Linköping för dom vill inte skicka hem mig vind för våg. Jag börjar se slutet på det här, det känns väldigt skönt.

Ångest

Nu ligger den konstanta ångestnivån ett par snäpp högre än den har gjort de senast månaderna. Jag antar att det beror på att jag har varit ute i verkligheten mycket i sommar och nu är inlåst igen samtidigt som det strular med körkortet och jag är otålig att komma härifrån. Så igår mådde jag riktigt dåligt och lyckades inte helt hålla mig ifrån självskador. Men jag hoppas att det märks att jag hanterar det på ett helt annat sätt nu och inte tar till destruktiva handlingar det första jag gör längre. Och jag tror att jag kan klara mig alldeles utmärkt hemma utan att hamna i samma kaos som var innan jag kom hit i vintras. Det har i alla fall det här stället fört med sig, jag kom ur den destruktiva spiral som jag var i då och har inte längre självskador som första metod att prova när jag mår dåligt. Men att jag har kommit dit är enbart beroende på den bestraffningsvård som bedrivs här, man skräms liksom till tystnad. Och jag tycker inte att det är någon bra metod.

Regn

Det bara regnar ute. Sommaren tog tvärt slut i och med att jag kom tillbaka hit efter min Varbergsvistelse. Dagarna går otroligt sakta, men den som väntar på något gott... Personalen här säger att jag inte ska ha så bråttom och jag förstår också att det är viktigt att det blir bra när jag kommer hem men jag blir ändå otålig när läkaren åker bort på konferens och skjuter upp remisskrivandet en hel vecka. Min tid är för värdefull för att jag ska trivas med att sova bort halva dagarna för att det inte finns något att göra.

Körkortspanik

Just nu går det mesta av min energi åt till att fundera över hur jag ska förklara för länsstyrelsen att jag trots min borderlinediagnos inte är en trafikfara. Suck. Ska motgångarna aldrig ta slut? Jag vill bara hem och sätta igång med mitt liv men vägen dit är full med rötter som jag hela tiden snubblar på. Nu jobbar i alla fall mina kontaktpersoner igen så dom kan börja ta kontakt med Linköping, jag hoppas att det börjar hända saker snart för jag är otålig. Och min kattvakt är rätt less poå mina katter vid det här laget.

Utan internet

Hjälp vad handikappad jag blir utan internet! Mitt moden är trasigt så nu har jag hittat till sjukhusbiblioteket där man kan låna internet men det är ju inte samma sak som att sitta vid sin egen dator.

Just nu händer INGENTING på åka hem-fronten. Mina kontktpersoner är frånvarande och det är dom som ska ta tag i saker och ringa till Linköping så jag får åka hem snart. Det är frustrerande. Men det har ändå varit ganska okej dom här dagarna, jag har varit så trött efter mina permissioner så jag har mest sovit.

Det rör på sig

Jag har varit utan internet nu en tid och fy vad handikappad jag känner mig. Under tiden har det på olika bloggar och forum börjat diskuteras hur vården av självskadare ska gå till och de flesta är överens om att rättspsyk inte är vägen att gå. Sofia, Therese och Helena skriver till exempel om det och har också bildat en förening, SHED. Det är jättebra tycker jag att man börjar prata om det här och att folk får upp ögonen för hur verkligheten ser ut.

Min permission börjar nu lida mot sitt slut och jag ska tillbaka in bakom dubbla låsta dörrar och metallbåge, låsbara handskar och isoleringsrum. Och jag mår i ärlighetens namn inte speciellt bra för tillfället men biter ihop och hoppas att jag kan hålla masken och inte visa något utåt. Det ända jag vill för tillfället är att komma hem och få prova att leva "på riktigt". Nu under permissionen har jag varit ensam tre dagar, det är längre tid än på tre år utan psykpersonal eller föräldrar och det var jätteskönt och jättehemskt på samma gång men så underbart. Jag längtar verkligen ut.

För övrigt blev jag getingstucken ute på stranden idag. Så ont det gör! Att bränna eller skära sig är ju ingenting i jämförelse...Man kanske skulle ha en geting vid behov ;-)

Tågkaos

Allting gick så bra, resan flöt på utan större bekymmer än att kaffeautomaten var trasig. Till Norrköping. Där blir vi stående för att Norsholmbron över Göta kanal inte gick att få ner riktigt. Efter en timme meddelar dom att tåget är inställt till Linköping och kommer att vända och gå tillbaka mot Stockholm istället. Efter ytterligare en halvtimme går det bussar mot Linköping, knökfulla sådana eftersom vanliga landsortsbussar inte är gjorda för folk med packning. Men jag fick i alla fall sitta, det var inte alla som fick. Men nu är jag i äntligen hemma.

Psykiatrin i Linköping

Så fick jag ytterligare ett bevis på vilket skämt psykiatrin i Linköping är. En vän till en vän har nekats vård i en akut kris, läs om det här. På sommaren stänger en av de två (!) slutenvårdsavdelningar som finns i den relativt stora staden Linköping. Jag vet inte hur dom tänker men som självskadare är man i allmänhet inte välkommen. Jag minns sommaren 2006 då jag under en kaotisk period var i kontakt med psykakuten utan att få hjälp och sedan gick ner på stan och tog tabletter och vaknade på MAVA. Detta hände fyra gånger på två veckor! Och öppenvården går ju också ner på sparlåga under sommaren så det är inte säkert att man kan få hjälp där heller. Jag vill hem men jag undrar vilken hjälp jag kommer att få när jag är ute härifrån. För jag tror inte att jag är redo att kapa alla band med psykiatrin.

Turist

Idag har jag varit turist här hemma. Jag min bror Anders och hans tjej har varit på utomhusmuseet Jamtli. Det var hyfsat väder och inte alltför mycket folk. Så vi strosade runt i gårdarna och hälsade på folk (Anders jobbar där men var ledig idag). En mycket trevlig dag, Jamtli kan verkligen rekommenderas om man är här i krokarna.

Stickfrälst

Jag har blivit helt handarbetsgalen! Jag hann inte vara hemma i en timme innan jag kände att det började klia i fingrarna efter något att göra. Så jag rotade runt i mammas gamla garngömmor, hittade ett garn som skulle räcka till en barntröja och surfade sen runt efter ett passande mönster. Så nu håller jag på med en tröja, att läggas till de ytterligare sju pågående projekten. Jag har en vision om att inte börja med nya grejer innan de gamla är färdigställda men det är ju så roligt att starta igång saker. Nu är jag lite inne på att lära mig sticka sockor också. När jag kommer hem igen ska jag försöka dra igång en syjunta som INTE är en psykjunta;-)

Permission!

De närmsta fyra veckorna (minus en helg) kommer jag att ha permission härifrån. Otroligt skönt må jag säga. Och när jag kommer tillbaka sen ska vi börja planera för att jag ska få komma hem! Det rör på sig.

Idag åker jag hem till Rödön i en vecka. Det är skönt att vara där, tyst och lugnt och jag kan bara vara. Jag ska passa på att träffa min gamla bästa kompis också om hon är hemma. Men annars ska jag inte göra så mycket.

Shoppinggalen 2

Vart ska detta sluta? Idag åkte jag ut till Ikea för att köpa grejor till mamma och pappa och passade på att strosa i det stora köpcentrat. Oj oj, inte bra för ekonomin. Men jag hittade en ursnygg kjol på Kappahl som bara inte gick att motstå. Och ett par jeans. Och hårfärg. Ögonskugga. En klocka. Jag ska ge mig själv köpstopp tror jag. Men jag köpte i alla fall inga skor, man får se det positiva!

Glassdag på stan

Idag var jag med Emma och Hanna från en annan avdelning ute på stan. Det var lite blåsigt men annars soligt och fint, en typisk äta-glass-dag. Fast vi hann inte med någon glass. De fem timmar vi hade till förfogande utanför de låsta dörrarna försvann snabbt mellan affärer och piercingstudios. Jag handlade bara ett linne och en temugg på Indiska, min ekonomi är verkligen inte på topp. Men Emma shoppade loss, sex plagg på Erikshjälpen!

Det var urinprovsdag idag också. Jag tycker att det är skitsvårt att kissa när någon står i dörren och väntar. Jag får först hålla mig hela dan så jag blir rånödig och sen ha på vattenkranen för fullt.

Mur eller inte?

De senaste dagarna har jag funderat en del på hur jag ska förhålla mig till livet när jag kommer ut härifrån. Det är ju då det verkliga arbetet börjar och det över allt annat överskuggande målet kommer att vara att inte hamna här igen. Men ska jag blunda för mitt mående, sätta på skygglapparna och bara köra på eller ska jag ta tag i och bearbeta det som gör att jag inte mår bra? Det borde vara det senare, men nu har jag här inne börjat bygga upp min mur igen, den som jag tidigare hade men som rasade en februaridag för tre år sedan, och det känns lockande att fortsätta på det spåret. Men frågan är om jag kan bygga den tillräckligt stark eller om den kommer att rasa igen och vad händer med mig då? Och kan man tycka om en människa som gömmer sig bakom en mur?

Mulet ute och mulet inne

Idag har det varit en mulen dag på alla sätt och vis. Jag började må dåligt och sa till men någon vidare hjälp får man inte på det här stället. Det dom erbjuder är isoleringen för att jag inte ska hitta på något dumt men det tycker inte jag är någon lösning. Dessutom känns det då som jag blir straffad för att jag säger till och ber om hjälp, då kan jag lika gärna skära mig istället. Jag kan ju inte gärna isolera mig själv sen när jag är hemma, jag behöver hitta fungerande strategier att ta till när det känns hopplöst och när ångesten börjar mola i magen och det känns som jag har tusen onda fladdermöss som flyger omkring och bits därinne. Så jag fick helt enkelt försöka stå ut, till slut fick jag Theralen och sen Nozinan och då lättade det. Men ingen sätter sig ner och pratar. Jo, Lena men hon var tvungen att gå hem. Inte för att jag är så lättpratad när jag mår dåligt men man kan ju i alla fall ge det ett försök. Det blir att jag trycker undan känslorna mer och mer nu för att det bara straffar sig att släppa fram dom. På med masken bara så tror alla att det är bra. När ska jag någonsin få släppa fram mitt verkliga jag?

Sol

Att ligga och sola på ett landstingets påslakan framför Sundsvalls sjukhus jättebyggnad var väl inte min dröm för sommaren precis. Men jag får i alla fall gå ut nu, sex timmar om dan. Men det blir lite trist det också, vad ska jag göra ensam i en främmande stad flera timmar om dagen? Dessutom kör dom värsta kroppsvisiteringen varje gång jag ska in igen, det är lite jobbigt. Dom hade hittat ett rakblad på mitt rum vid senaste rumsgenomsökningen så det är därför. Men det hade jag fått av Gisela. Hon kom förresten aldrig tillbaka, antingen är hon kvar ute eller så har hon blivit placerad på något annat ställe. Förhoppningsvis ett som passar henne bättre. Om du läser det här så ha ett bra liv och sköt om dig!

Inlåst igen

Under dom här två veckorna i frihet har jag känt mig i stort sett normal. Det har bara varit mina ärrade armar som har avslöjat mig men jag har inte behövt förklara mig en enda gång. Och det har varit så himla skönt. Jag har kunnat vara med på allt vi har gjort och känt att jag faktiskt passar in, att jag inte är ett UFO och att folk tycker om mig för den jag är och inte någon som jag skulle vilja vara. Jag har inte heller mått dåligt eller haft ångest under tiden utan kunnat vara närvarande även psykiskt hela tiden, jag har annars en förmåga att försvinna bort och inte vara med fullt ut. Tack Rödökören för att jag fick följa med på resan!

Tyvärr har jag inga bilder från resan, jag hann inte ladda över från kameran till datorn och här inne får man ju inte ha kamera.

Det känns jättekonstigt att vara inlåst igen däremot. Varför ska jag vara här, jag som klarar mig så bra ute i världen? Det har tydligen varit lite ståhej här, Caroline har inte en pryl kvar inne på sitt rum, har varit på isoleringen tre gånger och har på sig de låsta läderhandskarna utan fingrar igen.

Normalt liv

Det är så underbart att vara bland normala människor och leva ett normalt liv. Här hemma hos mamma och pappa kan jag koppla bort allt sjukt och faktiskt känna att jag vill leva som alla andra. Jag har hälsat på gamla kompisar och för första gången på flera år inte känt mig helt off utan som någon som passar in. Jag har pratat framtidsplaner istället för MAVA-vistelser och polishämtningar och det sa min bästa kompis Catrin att hon blev alldeles lycklig av.

Nu är det midsommarafton, jag har inte dansat runt någon stång men väl ätit jordgubbar på altanen. Imorgon bitti klockan fyra bär det iväg till Tyskland med kören det hoppas jag blir roligt. Vi ska sjunga hela familjen så det blir samtidigt lite familjesemester.

Självförtroendeboost

Ikväll hade vi konsert med min "gamla" kyrkokör. Jag fick noterna en timme innan och sjöng igenom styckena för första gången på repetitionen före konserten. Och det gick jättebra! Det ger en enorm kick för självförtroendet att få känna sig riktigt duktig på något. Ibland gäller det att välja en sån nivå på det man gör att man får känna sig bra. Jag har ju slutat i den kören för länge sen men hoppar in ibland, nu för att vi ska åka på resa till Tyskland. Jag är glad att jag har lyckats sköta mig så att jag fick permission för det ska bli jätteroligt att åka iväg. Och jag kommer att vara ute i verkligheten i mer än två veckor men jag bävar redan för att komma tillbaka. Jag tror inte att det går att föreställa sig hur det är om man aldrig har varit där.

TV-krig

Fjorton patienter och en tv. Och fotbolls-EM. Som bäddat för bråk. Men det har gått över förväntan faktiskt. Jag och Joel kompromissar så han får se "Cops" i första matchens andra halvlek men annars har jag fått se allt. Men ikväll vill Ellen se "Min stora kärlek" så jag viker mig. Av erfarenhet vet jag att hon kan bli ordenligt sur så jag nöjer mig med att se första kvarten och sen kolla ställningen i reklampauserna.

Imorgon ska jag till Uppsala på fest! Min duktiga kusin disputerar så vi ska dit hela familjen. Det ska bli jättekul men jag blir samtidigt avundsjuk och längtar till dagen då jag själv är färdig doktor. Om den någonsin kommer det vill säga.

Shoppinggalen

Idag har jag varit med min kontaktperson ute i Birsta köpcentrum. Som vanligt handlade jag för mycket, saker som jag bara nästan behöver, saker jag inte alls behöver och saker jag faktiskt behöver men som är för dyra. Jag har hamnat i kläm i försäkringskassans beräkningssystem så jag har inga pengar alls över när hyran och dom andra fasta utgifterna är betalda så jag har egentligen inga pengar att handla för. Men det är ju så roligt! Idag har jag köpt en datorväska (för dyr), fyra nya tröjor (för många), ett bälte (bra köp) och material till en virkning och ett smyckesset (onödigt).

Rymmare

Gisela har rymt. Hon kom helt enkelt inte tillbaka efter sin frigång i fredags. Det är andra gången, sist tog dom henne efter fyra dagar. Jag tycker det är synd, hon var på väg till ett öppet behandlingshem för utslussning till ett vanligt liv men nu kanske det inte blir så. Men det är svårt att stå emot impulsen när tillfälle ges, jag förstår det. Själv har jag inga såna tankar, vart skulle jag ta vägen? Hemma i lägenheten lät dom ju leta ganska snabbt. Nej, jag ska komma ut härifrån på riktigt och det så snabbt som möjligt.

Helgdag

Röda dagar inom slutenvården är alltid speciella. Alla aktiviteter är inställda och personalstyrkan är på minimum så man får vara glad om man får möjlighet till en promenad. Å andra sidan brukar stämningen vara ganska skön och ofta får man lite roligare mat en helgdag, köket försöker skoja till det lite. Vi fick i sockerkaka med flaggor på idag, Johanna hade varit snäll och bakat.

Jag gick ett varv runt sjukhuset med Lena nu och vi påpekade skillnaden mellan att vara på Sundsvalls sjukhus där min avdelning ligger och i RPKs eget hus ute i Nacksta. Där har dom vädringsfönster och en rastgård så att man oavsett personal kan komma ut i friska luften varje dag. Det mår man bra av tror jag, det kan inte vara nyttigt att sitta inne hela dagarna. Vi har också ungefär 26 grader inne och ingen möjlighet att vädra vilket är lite i varmaste laget tycker jag. Å andra sidan har vi en liten affär i huset och går man ut så träffar man på vanliga människor, det gör man inte där borta. Det finns ett motionsspår i skogen bredvid sjukhuset också, det tänkte jag försöka nyttja i sommar.

Förkyld

Jag vaknade med basröst imorse. Inte så bra med tanke på att jag skulle ha musik idag och kanske skulle sjunga. Men det fick bli fiol istället och det gick jättebra. Janne som håller i musiken har inte spelat folkmusik tidigare så nu spelar vi en massa låtar, jag på fiol och han kompar på gitarr. Vi höll på i en dryg timme, tiden går alldeles för fort när man har roligt. Det har man dock inte så ofta här...

Förtydligande

Nej, det var inte jag som flyttade utan min bror som flyttade hem till Östersund igen efter att ha pluggat i Uppsala. Jag har fortfarande kvar min jättefina lägenhet i Linköping och har inga allvarliga planer på att flytta. Men lite små planer finns det, jag saknar Jämtland ganska mycket.

Idag har jag och Caroline varit ute och spelat minigolf, med två personal. Men det var trevligt och jag vann. Allt känns ganska lugnt just nu, jag har inte mått riktigt dåligt på mer än en vecka. Det är skönt men det gör också att jag undrar vad jag gör här. Jag har funderat på mitt LPT en smula, om det verkligen håller. Där står att man ska vara "i oundgängligt behov av heldygnsvård" och det tycker inte jag att jag är. Jag kanske ska ta upp frågan på ronden på onsdag...

Roadtrip

Uppsala på fredagen, Linköping-Uppsala tur och retur på lördag, flyttstäda lägenhet och sen tillbaka till Sundsvall på söndagen. Det kallar jag en fullmatad helg. Men allt har gått bra ochvi har haft trevligt.

Jag lyckades just omedvetet försöka smuggla in ett rakblad hit. Jag hade väl gömt det tidigare nån gång och sen totalt glömt bort att det fanns. Jag försökte förklara att jag helt ärligt inte visste om det och hoppas att det inte blir några efterverkningar på en sån grej.

Sommar!

Nu är det verkligen sommar. Och jag ska ha permission i helgen. Underbart. Visserligen kommer jag att sitta i en bil största delen av tiden men det blir ändå skönt att komma härifrån en sväng.

Händelselöst liv

Mitt liv är för närvarande otroligt händelsefattigt. Imorse klev jag inte upp förrän halv elva (jag hade inga aktiviteter idag och då ser jag ingen anledning att kliva upp till morgonmötet halv åtta) och sen gjorde jag ingenting fram till lunch. Smakfattig pastagratäng och sen ett par timmar med böcker, musik och dator fram till middagen. Ännu smaklösare champinjonsoppa och så ytterligare dötid som jag försöker fylla med spel på datorn, böcker, musik och korsord. mitt liv stavas t r å k i g t. Men vad gör man på rättspsyk?

Ny frisyr och frisör

Nu är jag nästan korthårig! Jag var och klippte mig igår och hade egentligen inte tänkt ta så mycket men så blev jag inspirerad av en bild i en tidning. Men det blev jättebra. Jag var hos en ny frisör här i Sundsvall istället för mina superfrisörer på Ahead i Linköping http://www.aheadhair.se/. Det är alltid lite nervöst med en ny människa som inte känner mina virvlar och konstiga håregenskaper men det gick bra. Det kändes till och med okej när den obligatoriska frågan "vad gör du om dagarna då" kom.

Idag hade vi säsongsavslutning på teatergruppen, vi spelade upp så långt vi har kommit för avdelningscheferna. Som den ena sa, "ni är jätteduktiga, jag hoppas att ni inte är kvar till hösten men om ni är det ser jag fram emot att se fortsättningen". Jag undrar hur gruppen ser ut till hösten, jag hoppas för dom andras skull att dom har sluppit härifrån men samtidigt har vi haft kul tillsammans och alla är jättetrevliga så jag blir glad för egen del om det inte var sista gången vi sågs. För själv lär jag nog vara kvar...

Brodera!

Idag har jag börjat brodera! Med framgång dessutom, åtminstone om jag får säga det själv. Stjälkstygn på mall som var tryckt på tyget, men ändå. Och jag blev inte arg en enda gång! Så jag kan känna mig lite stolt över mig själv idag. (Jag började virka på en schal till mamma också men det är jag mer hemma på.)

Jag pratade med psykologen imorse, om vem jag är. Eller snarare om vem jag har varit, om jag har varit samma person genom livet. Det har jag inte, men jag vet inte om det är så dom flesta känner eller om jag är annorlunda på något sätt. Jag har haft olika masker i olika stadier av livet, och i olika sammanhang. Arbetet med psykologen går lite ut på att kasta bort maskerna och se vem Carin där bakom är. Det är svårt och skrämmande. Vad ska man hitta liksom? Det är tryggare med dom masker man har satt upp för dom är alltid rätt. Men kan man egentligen vara fel?

Rättspsyk

Satt och googlade lite om rättspsyk och självskadeproblematik. Hittade bland annat den här artikleln, http://www.vardfacket.se/VFTemplates/Article____10806.aspx som jag vill kommentera lite. Det låter ju ganska bra men verkligheten är lite annorlunda. Att det bara skulle vara vuxna kvinnor till exempel. På min avdelning finns Gisela, som bara är sjutton år. Ska verkligen barn vårdas tillsammans med brottsdömda vuxna? Finns det inget i FNs barnkonvention om det? En annan sak jag reagerar på är att man säger sig inte blanda våldsdömda män med självskadepatienter, det är också fel. Hos oss är det åtminstone två män som sitter dömda för kvinnomisshandel, vad resten är här för vet jag inte. Det är inte så att jag går omkring och känner mig rädd, och man kan låsa sin dörr om sig men varför säga en sak som inte stämmer? Och vad är vitsen med att inte blanda och är den i så fall inte viktig längre?

Annars har det inte hänt så mycket här. Vi hade tacokväll igår, det är trevligt med lite annan mat än sjukhusmaten ibland. Sen satt jag Gisela och Caroline och kollade på melodifestivalen, den var rätt dålig tycker jag.

Tandborstkramp

Jag får kramp i armen när jag borstar tänderna, hur konstigt är inte det? Nu tänker alla att jag borstar för hårt men det gör jag faktiskt inte. Jag håller borsten med bara två fingrar och ändå får jag kramp. Så det så. Jag får börja gå på kurs för stressade tandborstare eller något liknande för det är faktiskt ganska jobbigt.

Vi hade filmkväll här igår och såg "Underbar och älskad av alla". Tänk om man kunde tro på sig själv i alla fall hälften så mycket som Isabella gör så kanske livet blev lite enklare. Flytande franska på två veckor - ja men det fixar jag! Att ha mottot "det kan väl inte vara så svårt" i stället för det mer Ior-aktiga "det går aldrig". Det är något att försöka träna på.

Att börja blogga

Att börja blogga. Varför börjar jag blogga? Jag vet inte riktigt. En modern form av dagbok kanske. I alla fall kommer jag att skriva om mitt liv och vad som händer i det, både inom mig själv och utanför.