Ångest

Nu ligger den konstanta ångestnivån ett par snäpp högre än den har gjort de senast månaderna. Jag antar att det beror på att jag har varit ute i verkligheten mycket i sommar och nu är inlåst igen samtidigt som det strular med körkortet och jag är otålig att komma härifrån. Så igår mådde jag riktigt dåligt och lyckades inte helt hålla mig ifrån självskador. Men jag hoppas att det märks att jag hanterar det på ett helt annat sätt nu och inte tar till destruktiva handlingar det första jag gör längre. Och jag tror att jag kan klara mig alldeles utmärkt hemma utan att hamna i samma kaos som var innan jag kom hit i vintras. Det har i alla fall det här stället fört med sig, jag kom ur den destruktiva spiral som jag var i då och har inte längre självskador som första metod att prova när jag mår dåligt. Men att jag har kommit dit är enbart beroende på den bestraffningsvård som bedrivs här, man skräms liksom till tystnad. Och jag tycker inte att det är någon bra metod.

Regn

Det bara regnar ute. Sommaren tog tvärt slut i och med att jag kom tillbaka hit efter min Varbergsvistelse. Dagarna går otroligt sakta, men den som väntar på något gott... Personalen här säger att jag inte ska ha så bråttom och jag förstår också att det är viktigt att det blir bra när jag kommer hem men jag blir ändå otålig när läkaren åker bort på konferens och skjuter upp remisskrivandet en hel vecka. Min tid är för värdefull för att jag ska trivas med att sova bort halva dagarna för att det inte finns något att göra.

Körkortspanik

Just nu går det mesta av min energi åt till att fundera över hur jag ska förklara för länsstyrelsen att jag trots min borderlinediagnos inte är en trafikfara. Suck. Ska motgångarna aldrig ta slut? Jag vill bara hem och sätta igång med mitt liv men vägen dit är full med rötter som jag hela tiden snubblar på. Nu jobbar i alla fall mina kontaktpersoner igen så dom kan börja ta kontakt med Linköping, jag hoppas att det börjar hända saker snart för jag är otålig. Och min kattvakt är rätt less poå mina katter vid det här laget.

Utan internet

Hjälp vad handikappad jag blir utan internet! Mitt moden är trasigt så nu har jag hittat till sjukhusbiblioteket där man kan låna internet men det är ju inte samma sak som att sitta vid sin egen dator.

Just nu händer INGENTING på åka hem-fronten. Mina kontktpersoner är frånvarande och det är dom som ska ta tag i saker och ringa till Linköping så jag får åka hem snart. Det är frustrerande. Men det har ändå varit ganska okej dom här dagarna, jag har varit så trött efter mina permissioner så jag har mest sovit.

Det rör på sig

Jag har varit utan internet nu en tid och fy vad handikappad jag känner mig. Under tiden har det på olika bloggar och forum börjat diskuteras hur vården av självskadare ska gå till och de flesta är överens om att rättspsyk inte är vägen att gå. Sofia, Therese och Helena skriver till exempel om det och har också bildat en förening, SHED. Det är jättebra tycker jag att man börjar prata om det här och att folk får upp ögonen för hur verkligheten ser ut.

Min permission börjar nu lida mot sitt slut och jag ska tillbaka in bakom dubbla låsta dörrar och metallbåge, låsbara handskar och isoleringsrum. Och jag mår i ärlighetens namn inte speciellt bra för tillfället men biter ihop och hoppas att jag kan hålla masken och inte visa något utåt. Det ända jag vill för tillfället är att komma hem och få prova att leva "på riktigt". Nu under permissionen har jag varit ensam tre dagar, det är längre tid än på tre år utan psykpersonal eller föräldrar och det var jätteskönt och jättehemskt på samma gång men så underbart. Jag längtar verkligen ut.

För övrigt blev jag getingstucken ute på stranden idag. Så ont det gör! Att bränna eller skära sig är ju ingenting i jämförelse...Man kanske skulle ha en geting vid behov ;-)