Tågkaos

Allting gick så bra, resan flöt på utan större bekymmer än att kaffeautomaten var trasig. Till Norrköping. Där blir vi stående för att Norsholmbron över Göta kanal inte gick att få ner riktigt. Efter en timme meddelar dom att tåget är inställt till Linköping och kommer att vända och gå tillbaka mot Stockholm istället. Efter ytterligare en halvtimme går det bussar mot Linköping, knökfulla sådana eftersom vanliga landsortsbussar inte är gjorda för folk med packning. Men jag fick i alla fall sitta, det var inte alla som fick. Men nu är jag i äntligen hemma.

Psykiatrin i Linköping

Så fick jag ytterligare ett bevis på vilket skämt psykiatrin i Linköping är. En vän till en vän har nekats vård i en akut kris, läs om det här. På sommaren stänger en av de två (!) slutenvårdsavdelningar som finns i den relativt stora staden Linköping. Jag vet inte hur dom tänker men som självskadare är man i allmänhet inte välkommen. Jag minns sommaren 2006 då jag under en kaotisk period var i kontakt med psykakuten utan att få hjälp och sedan gick ner på stan och tog tabletter och vaknade på MAVA. Detta hände fyra gånger på två veckor! Och öppenvården går ju också ner på sparlåga under sommaren så det är inte säkert att man kan få hjälp där heller. Jag vill hem men jag undrar vilken hjälp jag kommer att få när jag är ute härifrån. För jag tror inte att jag är redo att kapa alla band med psykiatrin.

Turist

Idag har jag varit turist här hemma. Jag min bror Anders och hans tjej har varit på utomhusmuseet Jamtli. Det var hyfsat väder och inte alltför mycket folk. Så vi strosade runt i gårdarna och hälsade på folk (Anders jobbar där men var ledig idag). En mycket trevlig dag, Jamtli kan verkligen rekommenderas om man är här i krokarna.

Stickfrälst

Jag har blivit helt handarbetsgalen! Jag hann inte vara hemma i en timme innan jag kände att det började klia i fingrarna efter något att göra. Så jag rotade runt i mammas gamla garngömmor, hittade ett garn som skulle räcka till en barntröja och surfade sen runt efter ett passande mönster. Så nu håller jag på med en tröja, att läggas till de ytterligare sju pågående projekten. Jag har en vision om att inte börja med nya grejer innan de gamla är färdigställda men det är ju så roligt att starta igång saker. Nu är jag lite inne på att lära mig sticka sockor också. När jag kommer hem igen ska jag försöka dra igång en syjunta som INTE är en psykjunta;-)

Permission!

De närmsta fyra veckorna (minus en helg) kommer jag att ha permission härifrån. Otroligt skönt må jag säga. Och när jag kommer tillbaka sen ska vi börja planera för att jag ska få komma hem! Det rör på sig.

Idag åker jag hem till Rödön i en vecka. Det är skönt att vara där, tyst och lugnt och jag kan bara vara. Jag ska passa på att träffa min gamla bästa kompis också om hon är hemma. Men annars ska jag inte göra så mycket.

Shoppinggalen 2

Vart ska detta sluta? Idag åkte jag ut till Ikea för att köpa grejor till mamma och pappa och passade på att strosa i det stora köpcentrat. Oj oj, inte bra för ekonomin. Men jag hittade en ursnygg kjol på Kappahl som bara inte gick att motstå. Och ett par jeans. Och hårfärg. Ögonskugga. En klocka. Jag ska ge mig själv köpstopp tror jag. Men jag köpte i alla fall inga skor, man får se det positiva!

Glassdag på stan

Idag var jag med Emma och Hanna från en annan avdelning ute på stan. Det var lite blåsigt men annars soligt och fint, en typisk äta-glass-dag. Fast vi hann inte med någon glass. De fem timmar vi hade till förfogande utanför de låsta dörrarna försvann snabbt mellan affärer och piercingstudios. Jag handlade bara ett linne och en temugg på Indiska, min ekonomi är verkligen inte på topp. Men Emma shoppade loss, sex plagg på Erikshjälpen!

Det var urinprovsdag idag också. Jag tycker att det är skitsvårt att kissa när någon står i dörren och väntar. Jag får först hålla mig hela dan så jag blir rånödig och sen ha på vattenkranen för fullt.

Mur eller inte?

De senaste dagarna har jag funderat en del på hur jag ska förhålla mig till livet när jag kommer ut härifrån. Det är ju då det verkliga arbetet börjar och det över allt annat överskuggande målet kommer att vara att inte hamna här igen. Men ska jag blunda för mitt mående, sätta på skygglapparna och bara köra på eller ska jag ta tag i och bearbeta det som gör att jag inte mår bra? Det borde vara det senare, men nu har jag här inne börjat bygga upp min mur igen, den som jag tidigare hade men som rasade en februaridag för tre år sedan, och det känns lockande att fortsätta på det spåret. Men frågan är om jag kan bygga den tillräckligt stark eller om den kommer att rasa igen och vad händer med mig då? Och kan man tycka om en människa som gömmer sig bakom en mur?

Mulet ute och mulet inne

Idag har det varit en mulen dag på alla sätt och vis. Jag började må dåligt och sa till men någon vidare hjälp får man inte på det här stället. Det dom erbjuder är isoleringen för att jag inte ska hitta på något dumt men det tycker inte jag är någon lösning. Dessutom känns det då som jag blir straffad för att jag säger till och ber om hjälp, då kan jag lika gärna skära mig istället. Jag kan ju inte gärna isolera mig själv sen när jag är hemma, jag behöver hitta fungerande strategier att ta till när det känns hopplöst och när ångesten börjar mola i magen och det känns som jag har tusen onda fladdermöss som flyger omkring och bits därinne. Så jag fick helt enkelt försöka stå ut, till slut fick jag Theralen och sen Nozinan och då lättade det. Men ingen sätter sig ner och pratar. Jo, Lena men hon var tvungen att gå hem. Inte för att jag är så lättpratad när jag mår dåligt men man kan ju i alla fall ge det ett försök. Det blir att jag trycker undan känslorna mer och mer nu för att det bara straffar sig att släppa fram dom. På med masken bara så tror alla att det är bra. När ska jag någonsin få släppa fram mitt verkliga jag?

Sol

Att ligga och sola på ett landstingets påslakan framför Sundsvalls sjukhus jättebyggnad var väl inte min dröm för sommaren precis. Men jag får i alla fall gå ut nu, sex timmar om dan. Men det blir lite trist det också, vad ska jag göra ensam i en främmande stad flera timmar om dagen? Dessutom kör dom värsta kroppsvisiteringen varje gång jag ska in igen, det är lite jobbigt. Dom hade hittat ett rakblad på mitt rum vid senaste rumsgenomsökningen så det är därför. Men det hade jag fått av Gisela. Hon kom förresten aldrig tillbaka, antingen är hon kvar ute eller så har hon blivit placerad på något annat ställe. Förhoppningsvis ett som passar henne bättre. Om du läser det här så ha ett bra liv och sköt om dig!

Inlåst igen

Under dom här två veckorna i frihet har jag känt mig i stort sett normal. Det har bara varit mina ärrade armar som har avslöjat mig men jag har inte behövt förklara mig en enda gång. Och det har varit så himla skönt. Jag har kunnat vara med på allt vi har gjort och känt att jag faktiskt passar in, att jag inte är ett UFO och att folk tycker om mig för den jag är och inte någon som jag skulle vilja vara. Jag har inte heller mått dåligt eller haft ångest under tiden utan kunnat vara närvarande även psykiskt hela tiden, jag har annars en förmåga att försvinna bort och inte vara med fullt ut. Tack Rödökören för att jag fick följa med på resan!

Tyvärr har jag inga bilder från resan, jag hann inte ladda över från kameran till datorn och här inne får man ju inte ha kamera.

Det känns jättekonstigt att vara inlåst igen däremot. Varför ska jag vara här, jag som klarar mig så bra ute i världen? Det har tydligen varit lite ståhej här, Caroline har inte en pryl kvar inne på sitt rum, har varit på isoleringen tre gånger och har på sig de låsta läderhandskarna utan fingrar igen.