Himlen kan vänta

Har just sett sista avsnittet av SVT:s dokumentär Himlen kan vänta. Jag slås av vilken framtidstro och vilket hopp som de medverkande utstrålar, i Helenas fall ända in i det sista. Flera gånger under seriens åtta avsnitt har den förbjudna tanken slagit mig, varför inte jag? Varför drabbas inte jag av en obotlig cancer? Det är hemskt att tänka så men ändå så gör jag det. Jag vill inte dö, tror jag, men jag orkar liksom inte leva heller. Så det skulle vara så mycket enklare om jag slapp bestämma själv. Och då skulle jag kanske ändra mig och plötsligt vilja ha en framtid. För som det är nu har jag oerhört svårt att se längre fram än ett par veckor i taget. en vän till mig vill att jag ska följa med ut och resa i höst men jag är livrädd för att göra upp planer så långt framåt. Jag skulle vilja vilja, där ungefär står jag inför tanken på att jag ska ha ett liv som alla andra. Och hur ska jag hitta den viljan?