Det är inte lätt nu. Men jag hoppas att folk förstår att jag faktiskt kämpar som ett djur med att hålla mig på fötter. Och att jag snubblar och vrickar foten ibland. För det är ingen asfalterad väg jag går på utan en snårig stig full med gropar och uppstickande rötter. Jag går i mörkret också, med bara lite ledljus från en och annan människa som kan lysa upp tillvaron för en kort sekund, sen blir det mörkt igen. Men går, det gör jag i alla fall, om än långsamt.
Ständigt alla dessa glömda lösen
3 år sedan
3 kommentarer:
Jag förstår och jag tror fortfarande på att du kommer klara det här. Livet är till för att levas och en dag kommer livet ta överhanden och slå ut alla dumma tankar och demoner från huvudet. Du är värd livet.
Och jag vet att du står upp, du slåss för att klara det här och tro mig, du kommer klara det!
Styrkekramar Helena
Jag önskar jag kunde komma med en strålkastare och lysa upp din väg i mörkret...
kram Anna
du finns i mitt hjärta alltid! <3
Skicka en kommentar