Idag har det varit en mulen dag på alla sätt och vis. Jag började må dåligt och sa till men någon vidare hjälp får man inte på det här stället. Det dom erbjuder är isoleringen för att jag inte ska hitta på något dumt men det tycker inte jag är någon lösning. Dessutom känns det då som jag blir straffad för att jag säger till och ber om hjälp, då kan jag lika gärna skära mig istället. Jag kan ju inte gärna isolera mig själv sen när jag är hemma, jag behöver hitta fungerande strategier att ta till när det känns hopplöst och när ångesten börjar mola i magen och det känns som jag har tusen onda fladdermöss som flyger omkring och bits därinne. Så jag fick helt enkelt försöka stå ut, till slut fick jag Theralen och sen Nozinan och då lättade det. Men ingen sätter sig ner och pratar. Jo, Lena men hon var tvungen att gå hem. Inte för att jag är så lättpratad när jag mår dåligt men man kan ju i alla fall ge det ett försök. Det blir att jag trycker undan känslorna mer och mer nu för att det bara straffar sig att släppa fram dom. På med masken bara så tror alla att det är bra. När ska jag någonsin få släppa fram mitt verkliga jag?
Ständigt alla dessa glömda lösen
3 år sedan
1 kommentar:
Hej. Hittade hit via en annan blogg så hoppas det är okej att jag stannade till här och läste lite av det du skrivit.
Jag har själv varit inlagd några gånger, dock ej på rättspsyk som jag antar att du är. Men jag har varit inlagd på en psykiatrisk avdelning och jag känenr igen det du skriver, att ingen tar sig tid och sätter sig ner och pratar. Och som du skriver; isolering blir bara en bestraffning och det visar bara att det inte är okej att ha de känslor man har. Men det ÄR okej. Är det något ingen kan ta ifrån en så är det en känslor och upplevelser. Man måste tillåtas känna det man känner om man någon gång ska bli fri från det som gör så ont. Ibland behöver man få skrika, gråta elelr vad som helst utan att bli satt i ett isoleringsrum (eller vad det nu är) Finns det ingen möjlighet att du kan få bli flyttad till en vanlig psykiatrisk avdelning? Jag hoppas du kommer må bättre och även att jag inte känner dig så tror jag på dig. Bara genom att läsa det du skriver så förstår jag att du är en intelligent tjej/kvinna och som skulle kunna komma hur långt som helst om du bara får den vård du behöver och ha rätt till. Fortsätt be om hjälp och berätta hur du mår för rätt som det är så står det någon där framför dig som verkligen förstår.
Många kramar/ Maria
http://mariamalmgren.webblogg.se
Skicka en kommentar