Jag pratade med en vän igår och blev så glad. Hon har lämnat sitt självdestruktiva liv bakom sig, flyttat och börjat läsa på folkhögskola och lät så sprudlande av liv att jag blev smittad själv. Fast l jag blev lite sorgsen också, hon har ju flyttat långt bort. Och avundsjuk jag kände att jag nu måste ta tag i mitt liv och göra sånt som är roligt i första hand och försöka komma bort från det här livet som ju faktiskt inte är så mycket att ha.
Det var rond idag och jag ska få komma hem snart, bara dom kan ordna en kontakt i Linköping för dom vill inte skicka hem mig vind för våg. Jag börjar se slutet på det här, det känns väldigt skönt.
1 kommentar:
Det är bra att de inte bara skickar hem dig. Det är ju en stor omställning att helt plötsligt bo själv igen. Jag tyckte att det var jätteskönt i början efter NKC, men emellanåt blir det väldigt ensamt och de destruktiva tankarna kan komma tillbaka. Skillnaden är att jag inte gör någonting åt dom längre. De kommer och de går.
Någon form av kontakt behöver man ändå. Det är skönt att bolla tankar med en utomstående!
Kramar
Skicka en kommentar