Ensamhet och tvåsamhet

Det känns alla mina kompisar har gått in i förhållanden det senaste året och jag är ensam kvar som singel. En håller precis på att bli sambo och en annan väntar sitt första barn. Men jag då? Visserligen letar jag inte just nu och jag känner mig inte alls desperat men alla dom vilda utekvällarna med tjejkompisar som jag hade hoppats på när jag väl kom ut från psyket lär det ju inte bli något av. Och kompisar som är sambos drar jag mig för att ringa en lördagkväll när jag egentligen skulle behöva prata, jag vill inte störa i myskvällen. Så jag sitter hemma med katterna och mår dåligt i min ensamhet. Usch vad detta lät dystert men lite så är det just nu. Jag var på en fest igår men gick hem ganska tidigt för jag kände att jag inte riktigt passade in. Visst, jag hade jättetrevligt men efter ett tag kunde jag liksom inte fortsätta att hänga på dom jag träffat tidigare och jag är usel på att ta för mig när det gäller att träffa nya människor så jag backade, ungefär som en katt som träffar en annan katt och känner sig underlägsen. Jag viker undan, väljer att gå för mig själv och på ett sätt väljer jag ju ensamheten, men jag är så otroligt rädd för att bli ratad och bortvald att jag inte vågar försöka. Och då är det inte lätt att lära känna nya människor. Å andra sidan har jag ganska många vänner men alla drömmer väl om att hitta den rätte och då måste man ju våga försöka i alla fall.